Vår historia - del 9

Efter hemkomsten från semestern, minns det var en fredag, så var det en röntgen bokat på måndagen. Det här hände i slutet av juni 2009. Exakt vilken dag efter röntgen vi träffade en läkare minns jag inte, men jag vet att vi träffade en ny onkolog eftersom det var semestertider. Hon tittade på bilderna från den röntgen som gjordes sent i april och sade att det såg bra ut och bekräftade därmed vad den ordinarie onkologen sagt till oss tidigare. Självklart skulle det tas en del prover, dels via utandning och dels via en bronkoskopi. Det sistnämnda innebär att ett rör förs ned i halsen och att man knipsar prover i bronkerna.


Jag minns mer och mer när jag skriver och antagligen var det här besöket hos en läkare någon eller ett par dagar efter den röntgen som gjordes efter resan i juni. Anledningen till att jag tror det är att hon faktiskt tittade på de nya röntgenbilderna, som ännu inte var färdiganalyserade. På bilderna såg det ut som det var snöstorm i Maris lungor, vitt, virvlande stoff överallt. Det ser inte ut som cancer, jag minns nu att hon var bestämd i sin uppfattning. Jag misstänker svampangrepp sade hon, och vi trodde henne såklart, eftersom det är en förekommande biverkning efter cellgifter liksom hos människor med nedsatt immunförsvar. Svampangrepp kan man medicinera bort, även om just de svampar de misstänkte är mycket allvarliga och kan leda till döden. Vi var väldigt oroliga, men inte för att vi trodde cancern hade spridit sig, utan därför att hon i värsta fall kunde dö av svampangreppet.


De första dagarna i juli togs alla prover och den fruktansvärda bronkoskopin genomfördes. Vi väntade på svar. Mari hostade mer och mer. Hon var grå, tyngd och nedstämd. Hon kämpade för att orka vara med på "vanliga" saker, till exempel hennes pappas födelsedag som firades några dagar in i juli 2009. Bilden nedan (beskuren, därav dålig kvalitet) är tagen den dagen och speglar ganska väl hur hon mådde. Det framgår dock inte hur svårt hon hade att andas. För varje dag blev det sämre och förändringen var skrämmande. Hon liksom andades tungt, flämtade, ungefär som precis efter en joggingrunda. Hela tiden, dygnet runt. Värre och värre för varje dag.

Till slut, tror det var omkring den 10-12 juli, var Mari så dålig att jag inte vågade ha henne hemma längre. Hon andades som under en språngmarsch varje timme på dygnet, sov nästan ingenting, och oron var enorm att bära för oss båda. Mari kämpade men led väldigt och hon fick efter lite tjat från min sida komma till en medicinavdelning på sjukhuset på vår hemort. Någon dag efter att hon lagts in ringde så äntligen hennes tillfälliga semesterläkare. De hade fått träff på en svamp i lungorna! Vi blev himlastormande glada. Tänk vad bra att ha ett dödligt svampangrepp i andningsorganen! Det låter helt sjukt, men skall ses i ljuset av att vi dagarna precis innan det här beskedet båda två börjat ana att det var väldigt mycket allvarligare än bara svamp. Läkaren meddelade att medicinen var beställd. Minns att den kostade 14000 kr för 10 tabletter (tror den här typen av mediciner kallas myotika). En extremt ovanlig medicin och en lika ovanlig svamp. Det var inget tydligt utslag på svampprovet fick vi senare veta, men det var tillräckligt för att läkaren skulle sätta in medicinen. Hoppet levde igen eftersom det gjordes något konkret och att oron för cancer återigen hade trängts undan. Lite svamp skulle hon säkert klara!


Kan tillägga att det här var en jobbig tid också för barnen. Vår oro lyste säkert tydligt igenom, och att se sin mamma flåsa hela tiden måste varit svårt att förstå för dem. Att hon inte orkade någonting överhuvudtaget bidrog säkert också till att situationen blev konstig för barnen. Vi pratade mycket med dem och de verkade hantera det ganska bra, men vem vet precis vad som försigår i ett barn som ser sin mamma så sjuk?


Efter mindre än två dygn med den nya medicinen hade Maris trombocyter sjunkit till 1. Ett normalt värde är 200-300. När man inte har några trombocyter kan inte blodet levra sig, varför ett öppet sår är dödligt när man har ett trombocytvärde så lågt som 1. Medicinen var en katastrof för Maris kropp. Onkologerna på SÖS bestämde att hon skulle flyttas dit. Jag erbjöd mig att skjutsa henne i vår egen bil, för ännu hade ingen sagt hur farligt det var att ha 1 i trombocyter. Därför körde jag henne till SÖS. Minsta olycka, rispa på huden eller liknande hade kunnat ta livet av Mari på 15-20 minuter där i bilen. Tack och lov visste vi inte det och allt gick bra. På SÖS höll läkaren på att tappa talförmågan när vi berättade att vi just anlänt dit i egen bil. Tjänstefel av det lilla lokala sjukhuset är en underdrift. Väl på SÖS, inlagd på onkologens vårdavdelning, fick Mari syrgas för att bättre kunna andas och kortison för att chocka upp trombocyterna. Prover togs varje dag men nu fick hon ju inget mot svampen i lungorna. Hon var väldigt sjuk och jag och barnen oroliga. Vi åkte upp för att hälsa på henne var tredje dag med barnen, medan jag var där en stund varje dag. Ännu inga fler resultat på alla de prover som hade tagis. Vi väntade och våndades.


Så en dag i juli kom Maris ordinarie onkolog tillbaka från semestern. Och någon dag efter det kom så provsvaren som vi väntat på men gärna sluppit ta emot. Det var ett svårt besked att hantera efter allt hopp vi ställt till svampen. Cancer i lungorna. Inte enstaka tumörer, utan det växte i hela den vävnad som tar upp syre och fanns därmed överallt i lungorna. Mari behövde få cellgifter och det var bråttom, men hade ännu för dåliga blodvärden för att kunna starta en ny omgång av cellgiftsbehandlingar.