Vår historia - del 1

Det liv vi levde fram till i mars 2008 liknade antagligen många andra barnfamiljers. Båda arbetade, våra två döttrar gick i skolan respektive på dagis, och livet handlade mycket om att pussla ihop vardagen med VAB, räkningar och att hinna med både barn och oss själva på ett hyfsat balanserat sätt. Mari var gravid i tredje månaden med lillebror och det mesta var frid och fröjd. Jag hade året innan tillslut gett med mig efter en lång kampanj som gick ut på att försöka få ett till barn. Det var Maris stora önskan att ha en stor familj men jag hade länge tvekat, mest på grund av feghet. Tänkte att det vore korkat att rubba balansen med två friska barn och ett redan fint liv. Vi hade sedan något år tillbaka jobbat 75 repektive 80% med gemensamma lediga fredagar. Alltså 4 dagar arbete och 3 dagar ledigt - något som starkt kan rekommenderas om man har råd eller kan ändra sitt liv så att man får råd. Helt fantastiskt beslut så här i efterhand och det visade sig senare vara en väldig tur att vi gjorde det valet. Något annat som såhär i efterhand känns rätt var att vi levde upp det mesta av våra inkomster. Inte så att vi köpte en massa prylar hit och dit, men vi reste, unnade oss mat och viner av god kvalitet och snålade inte. Baksidan var självklart en närmast obefintlig buffert (som alla privatekonomer talar sig så varma för) och små marginaler. I vårt fall blev det ändå helt rätt, eftersom livet skulle bära med sig tråkiga nyheter hösten 2008. Och man lever bara en gång. 


I mars 2008 började Mari att få ont i magen. Det var ingen konstant smärta, utan kom och gick, ofta med inslag av hugg. Ibland gjorde det riktigt ont och hon uppsökte sjukhus och sin barnmorska flera gånger. För det mesta ville inte sjukvården ta i problemet eftersom man leende hänvisade till att graviditeter alltid för med sig olika förändringar och komplikationer som vanligtvis är helt ofarliga. Mari, som delvis hade påbrå av surjämte och därmed envis som få, gav sig inte. Efter ett tag fick hon Omeprazol då mycket tydde på magkatarr eller magsår. Smärtan kom ifrån nedre magsäcken eller där intill, kanske gallblåsan. Några gånger minns jag att hon ringde mig på jobbet och grät i telefonen när hon inte fått den hjälp hon hoppats på. Värt att nämna är också att Mari hade en sällsynt hög smärttröskel. Mindre än fem minuter efter att vårt första barn hade fötts sade hon att detta ville hon göra om. Inte för lustgasen utan för att hon tyckte det var helt fantastiskt.


En liten parentes: bland de svåraste tankarna att bära handlar om att hon födde våra tre barn, att hon gjorde det på ett sådant fantastiskt sätt, att hon sedan älskade sina barn över allt annat och sedan...dog. Det känns helt enkelt grymt mot barnen - och självklart mot Mari. Hon tvingades inse att hon skulle dö före sina barn, en insikt som jag tror är väldigt svår att förhålla sig till.


Graviditeten löpte som den skulle och Omeprazolet tycktes hjälpa för det blev lite bättre. Hon var sjukskriven ett tag i maj 2008 när det var särskilt besvärligt och under den tiden reste vi, bara Mari och jag, till Italien i några dagar. Minns att hennes chef inte var glad över att hon ansåg sig orka resa men inte jobba. Efter två månader av otaliga sjukhusbesök och mycket smärta behövde hon helt enkelt komma iväg några dagar och jag vet att hon var trött när vi åkte men repade sig allteftersom. Det märkliga var att hon mådde väldigt bra under resan, vilket vi senare förstod handlade om maten. När magen mådde bra tycktes smärtorna lindrigare eller helt lysa med sin frånvaro. Då gjorde vi inte den kopplingen. Graviditeten komplicerade undersökningarna eftersom läkarna varken ville röntga eller använda gastroskopi för att inte skada fostret.


Under sommaren fick hon flera gånger hög CRP, ibland över 200, och behandlades med antibiotika. Bland annat var vi på Gotland en vecka i slutet av juli 2008 med goda vänner och under den tiden besökte vi sjukhuset i Visby ett par gånger. Sjukhuset på vår hemort hade varit i kontakt med Visby och flaggat att vi skulle komma in för att se att CRP sjönk av antibiotikan och det gjorde den. Jag minns att Mari vilade mycket den veckan men att hon ändå njöt av vistelsen och inte minst av ett besök på Sighters krog i Havdhem och det fina vädret. 


Tidigare i juli hade det första tecknet kommit på att något kunde vara riktigt fel. Efter ett besök på Parken Zoo i Eskilstuna med vänner hade vi ätit på en restaurang på vägen hem. Mari, som var rejält stor och i 7 månaden, hade med den gravidas sedvanliga aptit ätit en pizza. Under natten blev hon, trodde vi, allvarligt magsjuk. Hon kräktes med korta mellanrum under 29 timmar och hade samtidigt vansinniga smärtor i magen. Under dagen då hon var som sämst ringde jag våra vänner och restaurangen men ingen annan hade mått dåligt. Vi tyckte det var konstigt men anade inte vad som komma skulle. I efterhand fick vi av läkarna förklaringen att det var tarmvred som hade kommit som en följd av att pizzan skulle passera förbi en stor tumör i tjocktarmen. Inte det första man tänker på efter ett restaurangbesök.


Under augusti var det lite lugnare och Mari var sjukskriven ett tag och började sedan ta ut föräldraledighet lite före lillebrors planerade födelse som var några dagar in i september.


Den 7 september föddes en välskapt kille under en snabb förlossning utan komplikationer. Allt var frid och fröjd, trodde vi, och Mari mådde fint i några veckor. Sedan kom den dagen när allt förändrades i vårat liv.

En dröm

Inatt drömde jag om Mari för första gången på väldigt länge. Det har gått nästan 9 månader sedan jag förlorade henne, och jag har i princip inte drömt om henne på nätterna. Kanske 5 gånger totalt vilket är lite konstigt tycker jag själv. Istället finns hon i tankarna mycket under dagarna och jag tror att det jag numera upplever är en stor saknad snarare än sorg.


I drömmen, som var tydlig och klar, var hon svårt sjuk och hade några veckor eller månader kvar att leva. I drömmen tänkte jag att det var skönt att hon levde, jag kunde ge henne en kram, prata med henne, vi kunde vara tillsammans. Jag tänkte att det var viktigt att ta vara på dagarna eftersom jag visste att jag skulle bli ensam i en nära framtid. Märkligt. Jag minns tydligt att jag i drömmen inte var ledsen utan istället kände stor tacksamhet. Sen vaknade jag eller minns åtminstone inte mer.


På morgonen kände jag mig tom, som efter ett svek, som om någon hade lurat mig. Inte gentemot Mari, utan snarare att själva drömmen var falsk.


Undrar lite varför den här drömmen kom upp just i natt. Kanske en del i den undermedvetna bearbetningen. Börjar landa i jobbet igen efter tre veckor efter semestern och känner en stor tillfredställelse med att arbeta. Det kan ju vara att det undermedvetna trycker upp tankar och i detta fallet drömmar när man har styrkan att hantera dem.


Ofta kan jag idag uppleva en enorm styrka och drivkraft. Jag skall återkomma till detta ämne vid senare tillfälle. Känner mig på flera sätt osårbar när det gäller frågor som rör jobbet och har ingen som helst oro inför att förlora anställningen, misslyckas med något arbetsrelaterat eller liknande. Det är bara en krusning på ytan i jämförelse med att leva en lång tid med cancer, se Mari brytas ner, ta emot det ena beskedet värre än det andra, och till slut se henne somna in. Vi har levt i en storm och allt har numera mojnat, livet har blivit bleke. Inte så att det inte är värdefullt, tvärtom, att få leva känns väldigt priviligierat och viktigt och barnen är det viktigaste jag har. Men livet är också lugnt, tyst, tomt och det är lite som att leva i en paus. 


Visst rör sig vattnet, det slurpar till vid klipporna då och då, men det höjer och sänker sig stort och långsamt. Som vid bleke, i väntan på nya vindar.

Hur berätta vår historia?

Nu har det gått ett par veckor sedan jag bestämde mig för att börja blogga. Och några få dagar sedan jag gjorde slag i saken. Det jag fram till nu inte hade bestämt mig för var hur och vad jag skulle berätta om det som har hänt. Nu vet jag. Medan minnena ännu är någorlunda tydliga skall jag skriva vår historia - i delmängder. Från tiden då Mari var frisk, till tiden då hon var sjuk, till tiden då hon inte längre fanns. Det känns meningsfullt. Och det känns som ett bra sätt att föra in bloggen på hur livet ser ut idag.


Skall försöka komma igång inom ett par dagar. 

Tack och lov för barnen!

Det är inte lätt att vara ensam förälder till två döttrar på 5 och 9 år. Att dom sedan har en lillebror på 2 år med järnvilja gör det inte lättare. Samtidigt kan jag inte föreställa mig livet utan dem. De bär mig framåt. De gör att jag ständigt är trött, men också oftast väldigt stolt och glad. De får mig ofta att tänka: jag orkar inte. Efter en lång period av sjukdom och nu en lång period fylld av sorg och saknad är kroppen trött. Hjärnan är trött. Men jag är samtidigt så tacksam för att de finns. Idag finns inget som skrämmer mig mer än att något av barnen blir sjukt, eller ännu värre, dör. Det är den ultimata skräcken. Säkert är det så för alla föräldrar, men i mitt fall har fasan stegrats till en nivå som överträffar allt annat. Rationellt vet jag ju att risken är liten att något sådant skulle inträffa, men känslomässigt...det är en helt annan sak.


För två dagar sedan sade min femåriga dotter: Pappa, jag älskar dig och vill aldrig ha någon annan pappa. Och jag vill inte ha någon annan mamma. Och ingen annan mormor heller.


Vad säger man. Jag blev såklart väldigt glad, men den första tanken som kom och som ännu hänger kvar är att hon inte vill ha någon annan mamma trots att de inte ens fick ihop 5 hela år tillsammans. Det är kärlek! Jag har berättat det för hennes mormor som naturligtvis blev väldigt glad och väldigt ledsen på samma gång. 


Idag tror jag att jag kommer att orka. Det kommer att gå, det finns en framtid även om den inte innehåller Mari. Nu är den min och barnens, och jag vet att Mari hade velat att vi levde vidare i våra nya roller trots tomhet och obegriplighet. Inte bara för att vi måste, utan för att vi vill.

Mitt första blogginlägg någonsin

Var börja? Det finns mycket att säga. Drygt åtta månader har gått sedan jag satt bredvid en säng i ett rum på en palliativ avdelning och såg livet lämna min Mari. Hon var min fru sedan 10 år och livskamrat sedan 19. Det var så tydligt men samtidigt svårt att förstå. Hon hade varit medvetslös i kanske tre timmar och jag hade redan förstått att hennes röst var borta för alltid, att hennes ögon aldrig skulle öppnas. På några sekunder gled livet plötsligt ur henne, hon blev vit och andningen upphörde. Slutade finnas. Hon som varit så levande. Hon som bara var 38 år. Hon som älskade sina barn mer än allt annat. Det är så oerhört svårt att förstå. Aldrig mer. Aldrig mer någonting. Barnen hade från det ögonblicket ingen mamma. Sekunderna innan hade de en mamma, visserligen svårt sjuk, men de hade träffat henne dagen innan, och så plötsligt blev de utan. Utan mamma. Vad betyder det för någon som är 4 eller 8 år?


Hon hade varit sjuk i ungefär 14 månader. Större delen av tiden hade vi vetat att läget var mycket svårt, men ändå hoppats. Kanske inte riktigt trott, men verkligen hoppats. Jag har fått lära mig att tro och hopp är helt skilda begrepp. Den hårda vägen, genom ett stort antal läkarbesök och röntgenundersökningar, samt all tid som förflöt däremellan. Väntan, ångest, hopp och förtvivlan. När man inte riktigt tror så förbereder man sig. Åtminstone gjorde jag det. Försökte förstå vad det skulle innebära att bli ensam när det nu skulle ske. Inte bara ensam, utan samtidigt ensam förälder, sörjande och inte 39 år fyllda. Vad innebär det? Det är bland annat det jag tänker skriva om här i bloggen, tillsammans med en del andra reflektioner. 


En reflektion är att det går. Jag och barnen andas. Vi skrattar mycket. Vi äter, går till jobbet, skolan och dagis. Livet går vidare. Inte samma liv, men ett annat.  En god vän som också han drabbats av svår förlust i relativt unga år har sagt att livet aldrig blir detsamma, men att det inte behöver bli ett dåligt liv. Jag tror han har rätt och det ger mig mycket tröst att tänka så.


Det infogades ett kolon i vårt liv, en paus mitt i flödet. Kolon i dubbel bemärkelse, eftersom det var kolon(tjocktarm)cancer som tog Maris liv.