Film från Basilicata väcker minnen

Igår kväll var jag i Stockholm och besökte en italiensk filmfestival. Tillsammans med några av de andra deltagarna i den italienskakurs jag går hos Folkuniversitetet såg jag filmen "Basilicata coast to coast". En riktig feel-good film som utspelar sig i regionen Basilicata mellan Puglia och Kalabrien i syditalien. En glest befolkat region, bergig med dramatiska landskap, vackra kuster och stränder, och en av de sista bevarade vildmarksområdena i Italien. Hit har ännu inte massturismen hittat och i princip ingen pratar annat än Italienska i detta område med få hotell och få icke-italienska besökare.


I den regionen ligger vårt lilla stenhus. Efter flera besök i Italien tillsammans med Mari under 2000-talet, fastnade vi till slut för Basilicata. Filmen väckte många minnen och bland annat insåg jag att den historia som sakta tecknas ner i den här bloggen redan har en lucka: det första besöket i Basilicata i mars 2009. Som jag tidigare skrivit tyckte vi mycket om att resa och när Mari blev sjuk så bestämde vi oss för att resa så mycket vi bara orkade och hade råd med. Vi hade blivit bra på att resa billigt och gjorde så även denna gång.


Det var vid denna resa som drömmen om ett hus förvandlades till konkreta planer. Vi hade stämt träff med en engelsman som annonserade ut ett löjligt billigt hus på internet utanför en by som heter Montalbano (bara det!). Vi flög till Rom en morgon och körde på eftermiddagen ned till Montalbano för att träffa engelsmannen. Det här var i mitten av mars 2009. Vi anlände mindre än en timme innan mörkrets inbrott och hann ta oss en titt på den lilla och ganska skabbiga fastigheten. Egentligen var det bara olivträden runtomkring på den stora tomten som var något att ha, men det var den första fastigheten vi tittade på och väckte ett visst intresse iallafall. På kvällen övernattade vi i närheten på ett hotell i Scanzano Jonico. Det märkliga är att just denna lilla kuststad spelar en viktig roll i filmen jag såg igår. Till dagen efter hade jag förberett möten med en mäklare som bland annat säljer fastigheter omkring en by som heter Pisticci. På kvällen efter mötet med engelsmannen och morgonen därefter hade vi ägnat en del tid åt att räkna på vad man skulle kunna göra av det första huset vi tittade på. Efter frukosten körde vi först ner till havet i vårsolen och stannade en stund på stranden. Mari på stranden vid Marina di Pisticci:

Jag minns att det var en fredag, att det var 17 grader varmt i skuggan och att det gick att vara ute endast iklädd t-shirt. Jag minns också att vi var lyckliga de här dagarna och att cancern tog en liten men välbehövlig paus som herre på täppan i tankedjungeln. Vi körde sedan upp i landet och kom efter en stund fram till Pisticci. Vi visste direkt att huset utanför Montalbano inte längre var aktuellt för oss. Vägen upp mot byn var otroligt vacker, särskilt sista biten, och jag minns att vi båda var helt tagna en lång stund. Här fanns den höjd och de vyer som vi ville ha. Vänster nedan: vy från vägen mot väster och Pollinobergen. Höger nedan: Pisticci på håll.

Under några timmar åkte vi omkring med en person som representerade mäklaren. Han talade ingen engelska och vi mycket begränsad italienska. Det blev en del ganska förvirrade situationer den dagen :-) Lunch åt vi på en liten mysig restaurang i byn tillsammans med vår guide. Det visade sig att han arbetade på ett litet sjukhus i närheten, men att hans pappa var byggare och var den som mäklaren brukade förmedla om det behövdes renovering efter husköpet. Under resan hittade vi inte riktigt vad vi sökte, men blev väldigt förtjusta i trakten, som mest kännetecknas av karga berg men också gröna små kullar med olivlundar och små ängar och fält.

Under den här resan mådde Mari riktigt bra. Vi planerade in den mellan två behandlingar just de 2-3 dagar då hon brukade må som allra bäst och hade tur. Allt gick bra den här resan. Trots att vi inte hittade exakt vad vi sökte så visste vi nu så mycket att vi kunde ge mäklaren en tydlig specifikation på vad vi önskade oss. Ett av husen (i detta fall en ruin) vi såg denna första resa till Basilicata var lite intressant på grund av läget, men det visade sig snart att fastigheten hade många ägare och att dessa inte var överens om att sälja.


Vid denna korta men helt fantastiska resa tog jag en bild som idag har fått en symbolisk innebörd för mig: Mari på väg bort. Varje gång jag ser fotot vill jag sträcka mig in i bilden för att få henne att vända sig om.

Det blir mycket skrivet om våra resor, men de betydde mycket för oss inte minst under 2009. Jag känner att jag närmar mig uppgiften att försöka beskriva den sommar som sedan följde, den svåraste perioden hittills för vår familj. Mari hade ett riktigt helvete framför sig, men det visste vi tack och lov inte under våren då vi fortfarande kunde resa och leva ett lugnt hemmaliv däremellan. För barnen och mig blev det en tid som för alltid kommer finnas med oss, på gott och ont. Vi har å ena sidan kommit varandra nära i familjen, men har också fått betala ett väldigt högt pris på vägen dit.