Rätt i tiden

Det är svårt att veta om och när man skall inleda ett bloggande efter att som i mitt fall förlorat sin livskamrat. Dessutom behöver man bestämma sig för i vilken mån man vill vara anonym eller inte. I mitt fall känns det självklart att inte lämna ut barnen här in bloggen, inte med namn och inte med foton som kan användas för identifiering. Att jag själv väljer att inte figurera med namn, skostorlek och färg på kalsongerna beror mest på att det inte känns viktigt för syftet med bloggen, men också på att det här med integritet är viktigt för mig.


Det har gått 10 månader sedan Mari dog. Den senaste veckan, delvis med stöd av de kommentarer som lämnats på bloggen, har jag insett att det verkligen är rätt tid just nu att genomföra detta meningsfulla och samtidigt ganska mödosamma projekt. Jag har ett ganska krävande jobb och har självklart en hel del att stå i med tre barn att ta hand om. Tack vare mina fina föräldrar och svärföräldrar samt även ytterligare ett par släktingar som ställer upp så finns orken och tiden att skriva och minnas denna helvetesresa. Inte så att de passar barnen medan jag skriver för det sker nästan alltid när barnen sover. Med hjälp att hämta från fritids och dagis två dagar per vecka och stöd en stund eller en dag i helgerna, går det dock bra att hinna med livet utan att det blir alltför pressat. Och då ryms även bloggandet.


Den tid som gått sedan Maris död är inte längre än att många minnen finns kvar och andra bubblar upp allteftersom arbetet med bloggen fortskrider, men samtidigt har tillräckligt många månader gått för att jag skall orka se på allt som hänt med ett mått av distans. Det gör det så mycket lättare att skriva. Ikväll orkar jag inte gå vidare med själva historien, men fortsätter inom kort.