Redan innan Mari fick problem med propparna i lungorna hade jag köpt en flygbiljett och ordnat med hyrbil. Under några dagar i november såg det ut som om vi skulle behöva hoppa av köpeprocessen ytterligare en gång. Snabbt blev hon bättre och läget var snart stabilt igen, om än på en dålig nivå. Efter samtal med den bästa läkaren på avdelningen bestämde jag mig för att åka. Mari ville inte att jag skulle åka själv och jag fick i sista stund med mig en av mina bästa vänner på resan. Vi kom iväg.
Månadsskiftet november/december tillbringade vi i Pisticci. Antagligen hade jag aldrig förlåtit mig själv om Mari hade dött någon av de tre dagar och nätter jag var bortrest, men tack och lov blev det inte så. Oron fanns där under hela resan, men schemat ganska tajt och därför hölls oron under kontroll. Besök på banken, möte hos Notarien för skrivande av kontrakt och en genomgång med byggfirman som skulle renovera och bygga till det som då var ett delvis förfallet ruckel. Lycka och oro och rädsla i en salig blandning, men det var värt det. Tack och lov fick Mari dela den här känslan av att ha fullföljt vår dröm. Jag kom hem med ett kontrakt och vi hade därmed gått i mål med en av våra starkaste drömmar. Mari dog sex dagar efter att jag landat på svensk mark igen.
Solen går ned över Pisticci den 29/11 2009:
Morgondimma i dalen söder om byn:
Vy från en av byns högsta punkter, mot sydväst:
Huset, då med stort renoveringsbehov:
Olivlunden:
3 kommentarer:
Åhhh vad underbart det ser ut! Nu blir jag väldigt nyfiken på att höra vad som hänt med huset under det senaste året!
Mia
Det är få sysselsättningar som är så meningsfulla som att bygga/renovera ett hus. Att ändra och forma enligt egna behov och mått. Många säger Ah, det är bara väggar...ja, ja, men hur många drömmar, planer, förväntningar, skisser och beräkningar rymmer i de väggarna (låter jag som en blivande byggnadsingenjör?:-)).
Förstår att Mari var lycklig. Tror att det huset kommer att ha stor betydelse för era barn. Inte bara för att det var Maris sista dröm och glädje utan för att det kommer att stå där som en symbol för att Aldrig Ge Upp Sina Drömmar.
När jag var liten så började min pappa bygga ett stort hus på landet. Hela familjen var emot. Ingen ville åka dit. Vi tjafsade att han skulle sälja det i 25 år. Men han ville inte för det var hans dröm. Nu vill han sälja det eftersom jag bor i Sverige och kan inte ens ta mig dit. Gissa vem som är mest emot försäljningen. Pappas dröm blev min dröm. Nu förstår jag den lycka och glädje han kände när huset växte.
Tack T för att du skriver. Men framför allt tack för att du berättade att du skrev.
Det är så speciellt att få ta del av din resa. Förstår nog bara en bråkdel av den, dock så mycket mer än om du inte berättat. Du har en förmåga att beskriva det så avskalat och vardagligt. Det gör att vi som inte varit där ändå kan ta till oss fast der är så overkligt. Vill även säga att jag haft ett leende och skrattat vid flera tillfällen (!)
Klockan är alldeles för mycket men det är svårt att någonstans hitta en naturlig paus. Någonstans där det känns ok att lägga texten ifrån sig. Tack igen för att du lät mig veta när du hade din årsdag. Fortsätter inom kort. Katarina
Skicka en kommentar