Ibland när vemodet kryper på mig så lyssnar jag på Anna Ternheims alldeles oerhörda cover på Broder Daniels "Shoreline". Ibland gråter jag, precis som den allra första gången jag hörde den här versionen, då i SR P3. Jag vet exakt var jag var den gången, i bilen på väg till stationen en helt vanlig vardagsmorgon. Det var innan cancerbeskedet och på den tiden var jag inte mycket för att gråta, vilket säger en del om kvaliteten i hennes version. Allt är subjektivt, men jag tror att ganska många kan finna något här. Ha tålamod de 8 första sekunderna bara...
http://www.youtube.com/watch?v=fDfbrdQKwjk
Broder Daniel är fantastiska, men i detta fallet är Ternheims version ännu bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar