Liv och död

I ett tidigare blogginlägg skrev jag att vi inte pratade om döden, utan om livet. Jag och Mari alltså. Jag vill förtydliga det lite grand. Det var inte så att döden inte var närvarande, eftersom vi redan natten efter det första cancerbeskedet var förtvivlade över rädslan att Mari skulle dö. Den rädsla vi upplevde var naturligtvis  av olika slag, med det gemensamma att den var väldigt stark. I början kämpar man förtvivlat för att förstå vad cancer är, vad det betyder att få en diagnos och vad det kommer innebära för den som är sjuk och de som är anhöriga. Först förlorade jag fotfästet, men genom att fråga och prata så stabiliserades situationen. Att ha en son på 6 veckor gör också att man tvingas ta sig samman för att orka ta föräldraansvaret. Vi blev väldigt fokuserade på att Mari skulle bli frisk. Mari vad helt otroligt målfokuserad och vi peppade varandra så gått det gick. Så länge hoppet levde pratade vi därför om vad vi skulle göra av och med och i livet, inte om vad som skulle ske ifall Mari inte skulle klara sig.


Efter att ha läst en del om cancer och andra fall så inser jag det kanske självklara att hotet om döden tas emot och hanteras helt olika från fall till fall. Vissa tycks bli helt bedövade, andra extremt fokuserade. De allra flesta börjar säkert kämpa med näbbar och klor för att bli friska, medan några ger upp ganska tidigt.  


I vårt fall valde vi bort döden som alternativ i vår öppna kommunikation oss emellan. Bra eller dåligt, jag vet inte. Mari skulle leva, punkt slut. Själv tänkte jag väldigt mycket på vad som skulle kunna ske och vad en eventuell förlust av Mari skulle betyda. En tidig insikt var att det inte går att förutse, men tankarna fanns där ändå och fungerade som bearbetning och som en bekräftelse på intellektuell hederlighet visavi mig själv. Jag har aldrig kunnat låtsas eller spela roller med någon större framgång. Varken inför andra eller mig själv. Det som är, det är, och jag är oftast väldigt mån om att erkänna saker som de är och sedan försöka ta mig an dem. Oftast, för alla har vi nog våra blinda fläckar. Trots alla dessa svåra tankar så fungerade livet bra fram till sommaren 2009. 


Under den sommaren förändrades allt, än en gång. Och det var under sommaren 2009 som vi fullt ut förstod att Mari skulle dö och att hon inte skulle bli så mycket äldre. Då pratade vi om döden ett fåtal gånger, och jag skall återvända till det i kommande inlägg. Ändå lyckades Mari resa sig ännu en gång, samla ihop det hopp som fanns kvar och kämpa hela hösten. När kroppen sedan till slut i december gav upp, så var förvåning det sista uttryck hennes ögon förmedlade. Det sista uttryck jag minns i hemmes ögon och ansikte är inte sorg, inte smärta, inte ilska, inte trötthet. Det är endast förvåning. Så fokuserad var hon på att leva.