Barnvakter, träning och försäkringar

Hittills har jag inte skrivit något om hur vi fick ihop vardagen med alla läkarbesök och andra ärenden kopplade till Maris sjukdom. Självklart hade vi mycket hjälp, annars hade situationen varit olidlig. Både Maris och mina föräldrar finns inom räckhåll och har ställt upp fenomenalt både under och efter den långa perioden av sjukdom. När jag ser tillbaka på dessa 14 månader av anspänning och rädsla, men också glädje och en känsla av frihet "här och nu", så betydde några saker särskilt mycket för det relativa välbefinnandet:


1) Barnvakter. Hjälp att ta hand om barnen inklusive lämningar och hämtningar vid skola och dagis. Det gjorde att vi allteftersom lillebror blev större i allt högre grad kunde fokusera på varandra och på alla sjukhuskontakter, utan ständig tidspress. Det skapade ett lugn.
2) Min träning. Den situation vi befann oss i skapade en ständig anspänning och känsla av brist på tid och marginaler. Eftersom jag hade huvudansvaret för barnen så fylldes livet av planering och logistik, oavsett all hjälp vi fick med att ta hand om barnen. Mat, kläder, tider: hela tiden dessa överlämningar och instruktioner. Och då hade vi ändå täta kontakter med våra föräldrar som var väl förtrogna med tider och rutiner, samtidigt som de hade och har väldigt nära kontakt med barnen. Ändå blev det helt enkelt väldigt mycket och intensivt och den stress som skapades behövdes tas om hand. Mitt sätt blev motion, så ofta jag hann, men vanligtvis 4-5 gånger per vecka. Det frekventa flödet av endorfiner och att stressämnen i kroppen togs om hand, bidrog även det till att situationen blev hanterbar.
3) Försäkringar. När man är frisk är inte försäkringsskydd vid sjukdom det man ägnar tid åt. Detsamma gällde oss. Tack och lov hade vi tackat ja till bankens erbjudande att ha ett låneskydd som tar bort hälften av lånen i det fall någon av oss skulle dö, och tack och lov hade Mari en privat sjukvårdsförsäkring. Det är lätt att tro att man klarar sig fint med det grundskydd som staten erbjuder, men det är inte riktigt sant. Trots att vi har ett av världens mest heltäckande kollektiva försäkringssystem finns inte mycket stöd att få när man blir sjuk. Visst får man själva sjukvården i princip helt betald (vilket är värt mycket såklart), men hur man skall få privatekonomin att gå ihop är en annan fråga. Dessa försäkringar gjorde att vi snabbt kunde sluta oroa oss för att plötsligt tvingas flytta och heller inte behövde vända på varje krona. Det skapade faktiskt ett stort lugn och en känsla av frihet mitt i cancerfängelset.


Allt detta är faktorer som man själv kan påverka mer eller mindre. Att sedan Mari var en väldigt psykiskt stark person bidrog även det till att livet faktiskt fungerade trots omständigheterna. Skall man ge ett enda råd till någon som är frisk och fortfarande kan välja väg, så är det att våga erkänna livets sårbarhet och skaffa sig ett bra försäkringsskydd. Nu tänker du säkert att den där T, han arbetar säkert med att kränga försäkringar till vardags, men jag kan garantera att så inte är fallet :-).