Vår historia - del 3

Natten efter att läkaren meddelat att Mari hade cancer sov jag på sjukhuset. Lillebror, som då var drygt 5 veckor, sov i en genomskinlig plastbalja på hjul som lånades in från förlossningen eller BB. Jag minns att det inte blev särskilt mycket sömn och på morgonen efter var vi båda oerhört rädda och ledsna. Jag var helt enkelt väldigt rädd för att förlora henne, och den oro och smärta man upplever det första dygnet efter ett sådant besked och svår att beskriva. Det som hände med mig var att jag fattade beslutet att sluta jobba. Direkt. Det var uppenbart att Mari inte skulle kunna ta hand om bebisen i början som det var tänkt, varför inga egentliga alternativ fanns. Faktiskt ett väldigt enkelt beslut.


Redan dagen efter beskedet opererades en venport in. Mari fick träffa en kost-expert som gav henne olika prover på näringsdrycker eftersom hon nu inte skulle äta fast föda. Risken för ytterligare stopp i tarmarna var för stor och i väntan på en stomi så var det bara att gilla läget och dricka olika mer eller mindre osmakliga näringskoncentrat. Mari, som hela vårt gemensamma liv haft matlagning som ett stort intresse, var inte precis överväldigad av lycka över dom smaker som erbjöds. Hon var dock fast besluten att göra ALLT för att må bättre och såsmåningom börja bekämpa cancern.


Redan den första dagen, alltså då vi fick beskedet, fick vi också veta att flera lymfkörtlar i buken var förstorade. Dessutom såg det ut att finnas metastaser i något som kallas tarmkex, tydligen en slags vävnad som ligger kring tarmarna och förser tarmarna med blod mm. Vi fick beskedet att målet var en operation där man tar bort en betydande del av tjocktarmen tillsammans med kanske 15-20 lymfkörtlar och en del tarmkex. Därefter skulle, allt enligt kirurgen, lymfkörtlarna analyseras för att kunna dra slutsatser kring hur allvarlig spridningen var. Problemet var bara att huvudtumören och kringliggande synlig spridning var alldeles för stor för en operation och därmed krävdes flera doser cellgifter innan man kunde operera. Tydligen är det svårt att operera och få bort "allt" när tumörerna ligger alltför nära bukhinnan och andra organ.


Efter ytterligare någon dag fick vi åka hem. Mari mådde helt okej fysiskt och vi fick en tid hos en onkolog (cancerläkare) på Karolinska i Solna. Vi hade gott hopp eftersom alla pratade om en kommande operation med möjligheten att bli frisk, om än med stöd av cellgifter. Vi peppade varandra och inväntade läkarbesöket i Solna.