Vår historia - del 7

Hemma från Gotland fortsatte behandlingarna, hela tiden varannan vecka utom vid ett tillfälle då Mari tvingades till en veckas uppehåll som följd av en infektion. För den som råkar vara intresserad av detaljer fick hon den här perioden Oxiliplatin i kombination med något jag tror hette FU5 eller något med flv eller fluoracil. Du som läser och samtidigt är kunnig på området får ursäkta min stavning, men det här är som jag minns namnen. Oxiliplatinet är det nyare cellgiftet som togs i bruk på 2000-talet och ofta effektivt, medan det andra är ett äldre cellgift och används som basbehandling och kan tydligen bidra positivt i kombination med nyare läkemedel. Utöver cellgifterna fick hon Avastin, en medicin av typen "anti-kropp" med syftet att minska bildningen av blodkärl till huvudtumören och metastaserna. Cancertillväxten (celldelningen) är beroende av näring som fås via blodkärlen, och Avastinet skulle, om det fungerade väl, bromsa cancercellernas förmåga att signalera till närliggande blodbanor att de ville "koppla upp sig".


Livet var under den här perioden bra på flera sätt. Vi var tillsammans, barnen mådde bra och vid varje röntgen fick vi hyfsat positiva besked. Cancern gick tillbaka under hela behandlingsperioden november 2008-början av maj 2009. Inga nya metastaser visade sig och det som redan fanns krympte. Det gav oss en allt starkare tro att Mari skulle kunna få mer tid och därmed möjligheten att invänta nya cellgifter eller andra mediciner, t ex nya antikroppar. Hoppet levde vidare och som en del i det möjligheten att Mari skulle kunna opereras. 


Jag minns behandlingsdagarna som positiva dagar. Det var dagar då Mari togs om hand och även jag. Det var dagar då något konkret gjordes för att slå ut cancern. Dagar som inte bara var väntan. Vi mådde bra av det. Vi läste tidningar, småpratade, fick några timmar utan barnen, lite lugn och ro, och vi frågade ut den stackars sköterskan efter noter. Hon var fantastisk! Vi kan kalla henne E. Alltid omtänksam, alltid ärlig, och hon lyckades ingjuta mod i oss trots ett svårt läge. Mari brukade somna en stund på dagen under själva behandlingen och då promenerade jag längs Ringvägen i riktning mot Götgatan, åt en lunch, oftast ensam, och fick en stund för mig själv. På vägen tillbaka brukade jag stanna och köpa någon bulle eller kaka till Mari, som behövde energi efter behandlingen, och ibland något gott matbröd. Det var dagar av kontroll mitt i ett helvetiskt kaos. 


När jag skriver det här så vaknar många minnen till liv och det är smärtsamt, men också ett av syftena med hela bloggen. Jag vill att mina barn skall få möjlighet att ta del av den här tiden i vårt liv när de växer upp. Om det sedan kan vara till nytta för någon annan människa redan nu är det väldigt skönt eftersom det kommer att dröja innan barnen läser det här. Att få uttrycka det som har hänt tar tid och kraft och skulle nog vara svårt att motivera mig till om det inte lästes för första gången förrän om många år. Och jag är stolt över vad vi hade, över Mari, hur vi hanterade situationen och vill gärna berätta det. Det fungerar läkande för mig och ingen behöver ju läsa om inte viljan finns.


I maj, när ett två månader långt behandlingsuppehåll inleddes, reste vi till Comosjön i norra Italien. Vi hade pratat om att ta oss dit i flera år och resan blev till ett vackert minne. Vi tog oss till Bergamo och därifrån med lokaltåg till Varenna på den östra sidan av Comosjön. Under den korta resan, endast 2 dygn på plats i Varenna, hann vi med att äta god mat, ta det lugnt och även en hel dag med "frikort" på de båtar som hela tiden trafikerar Comosjön. Området är i mina ögon extremt vackert och här följer några smakprov.


Vänster: Varenna. Höger: Mari på trappan framför Villa Melzi.

Mari i Bellagio:

Båda bilderna nedan är från trädgården vid Villa Melzi utanför Bellagio:

Vyer över Varenna från båt:




Under hela resan var Mari väldigt trött, men ganska tillfreds ändå. Vi tänkte att det säkert hade att göra med den långa perioden med cellgifter och oroade oss inte särskilt mycket, eftersom den senaste röntgenundersökningen visat att ingen ny tillväxt förekommit och att allt synligt stått stilla eller krympt. Mari hade dock en "krypande" känsla i kroppen och tröttheten ville inte ge med sig. De kommande veckorna skulle oron komma tillbaka med full kraft, för cancern hade börjat växa igen. Det tog några veckor innan vi fick nya tunga besked, men sedan kom de tätt under några veckor på sommaren.