Himmel och helvete

Är just hemkommen från ett par fantastiska dagar i Italien. Maris och mitt kanske roligaste projekt under åren var att försöka skaffa något litet ställe att pyssla med därnere. Till slut hittade vi en del av landet där tiden ännu står stilla, och så även priserna. Under det dryga år Mari var sjuk bestämde vi oss för att fortsätta leva och inte ge upp alla roliga drömmar. Sagt och gjort, vi hittade vad vi ville ha och köpte ett renoveringsobjekt (läs ruckel) i en olivlund. Snart efter att köpet äntligen gått igenom så blev Mari plötsligt sämre och bara några dagar senare så dog hon. De sista dagarna i livet var hon överlycklig att vi äntligen genomfört köpet och så här i efterhand var det sannolikt både för hennes egen skull och för min och barnens. Kanske förstod hon att renoveringen av vårt gemensamma hus skulle bära resten av familjen genom sorgen om hon inte klarade sig.


Nu är det nästan klart. Tillsammans med en kusin till Mari som med åren blivit en väldigt god vän åkte jag ner i fredags för att följa upp bygget och passa på att njuta av allt som Italien erbjuder. Han och jag är båda väldigt förtjusta i mat, träning och bad så vi har varvat dessa aktiviteter i trakten kring huset sedan i fredags och kom hem måndag kväll. Vi har haft det helt fantastiskt, plockat färska fikon och kaktusfrukter på tomten, slappat badat och tränat. I söndags var det 28 grader varmt och ganska folktomt på stränderna. Att bara ställa ut en solstol (som jag hyrde för 3 EUR) mitt i tomma sanden så här under eftersäsongen är helt otroligt. Maris kusin föredrog sanden men upplevelsen blev densamma: man hörde dyningen efter fredagens oväder rulla in över stranden några meter bort, det var lagom varmt och lite bris, vi åt glass som låg glest i boxarna eftersom hela verksamheten var på väg att stängas ner på stranden. Både lördag och söndag gick vi långa promenader i vattenbrynet framåt femtiden på eftermiddagen när solen stod lite lägre.


Det är svårt att ha det bättre kan man tycka. Och tro mig, detta är ingen klagosång. Jag inser till fullo att vi på många sätt har det väldigt bra, och då syftar jag inte bara på Italien. Livet är fint på många sätt och bara att komma hem till barnen efter att ha fått sova ut några dagar är underbart.


Men. Mari är död. Vi levde ihop i 19 år. Hon och kusinen stod varandra lika nära som syskon efter att ha växt upp tillsammans som nära grannar. Båda plågas vi av sorg, han har dessutom en annan sorgeprocess pågående samtidigt. Samtalen kom därför ofta att handla om sorg och saknad under promenaderna och den annars så härliga tillvaron.


Igår måndag vaknade jag helt tom. Det är som om jag inte riktigt kan navigera i mig själv. Vet inte var jag skall stå i mitt eget livsrum. Där är tomt och lite instängt. Ingen väg vidare i känslorna. Nu handlar det mycket om en enorm känsla av saknad. En del av min kropp har slitits ut och kvar är ett stort gapande hål. Under de månader som gått har jag släppt fram känslorna när de kommit, gråtit och ibland förbannat livet och den smärta som det burit med sig. Hålet är inte mindre nu än för nio månader sedan då Mari dog, men det är kanske inte lika trasigt i kanterna. Jag blir ofta tillfreds av att tänka på henne samtidigt som jag ibland blir ledsen.


Vissa dagar börjar med den där tomheten. Ibland ger den med sig allteftersom timmarna går, men ibland blir den kvar till kvällen. Igår var en sådan dag. Himmel och helvete på samma gång, i samma kropp, i samma liv.