Efter att Mari hade fött vårt tredje barn följde några lugna veckor. Jag minns att Mari var ganska trött men eftersom det är helt normalt efter en förlossning så var det inget vi tänkte särskilt mycket på. Han, lillebror, utvecklades som han skulle och Mari hade inte ont de första 5 veckorna. Men plötsligt den 13 oktober 2008 drabbades hon av magsmärtor. Den här gången var det riktigt allvarligt. När någon med väldigt hög smärttröskel gång på gång är nära att svimma, har svårt att resa sig och närstan inte klarar av att prata så är det klart att en viss oro smyger sig på. Läkarna misstänkte gallstensanfall vilket lugnade oss och hon skickades på datortomografi senare på dagen. Sonen var 5 och en halv vecka, och behövde ammas då och då. Efter att Mari får smärtstillande kunde hon till och från amma honom i sjuksängen. Jag lånade en bröstmjölkspump från BB intill och kunde därför ta med mig honom hem till döttrarna, då tre och 7 år, över natten. Nästa dag på sjukhuset var det bättre med Mari och jag minns att jag berättade för en sköterska att jag hade för avsikt att försöka vara med när överläkaren på kirurgen senare skulle komma förbi och förklara hur de skulle gå vidare. Sköterskan var riktigt slipad, för hon bekräftade att det nog var väldigt bra om jag var med, men gjorde det på ett diskret sätt.
Jag anade ingenting, utan tänkte att det säkert blir en operation för att ta bort gallblåsan. Vi hade fått veta redan dagen innan att det var helt ofarligt att leva utan gallblåsa, och kände oss trygga med att allt snart skulle bli bra. Lite funderingar hade vi ju eftersom vi insåg att en operation skulle krångla till det här med amningen ett tag.
När läkaren kommer in i rummet omkring lunchtid eller på tidiga eftermiddagen så sitter jag med bebisen i famnen och Mari ligger i sjuksängen. Det är två personer som kommer in. Jag läser på namnbrickan att hon som följer efter kirurgen in i rummet är kurator.
Exakt då förstod jag med magen att något var riktigt allvarligt. Som om blixten slog ned fast utan efterföljande knall. Det krävs ingen vidare avancerad slutledningsförmåga för att inse att kuratorer inte behövs inför gallstensoperationer. Det flimrade huvudet i några ögonblick medan de satte sig på varsin stol. Kirurgen såg bedrövad ut och gick rakt på sak: "Det är ingen idé att dra på den här typen av besked, men det är väldigt tråkigt att behöva lämna dem". Han tittade direkt på Mari. "Du har en stor cancertumör som sitter i tjocktarmen". Mitt allra tydligaste minne har jag från exakt det här ögonblicket, minns att hela kroppen skakar och att jag känner mig illamående. Sonen är helt lugn i famnen, men mina armar liksom vibrerar.
Några gånger under alla Maris mer eller mindre diffusa magsmärtor det senaste halvåret hade jag tänkt att det kunde vara något allvarligt, men ingen hade nämnt ordet cancer. Direkt efter beskedet rusar tankarna, hjärnan skapar direkt mängder av scenarier. Ett sådant scenario var att hon kanske inte överlever, och att jag därmed skall bli ensam med våra tre barn. Så blev det, även om vägen dit gick genom 14 månader av läkarbesök, behandlingar, hemsjukvård och röntgenundersökningar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar