Vår historia - del 5

Det är sent och jag är trött. Hade planerat att skriva ett nytt längre avsnitt ikväll men det blev arbete istället.


Innan jag stänger av datorn för kvällen skall jag iallafall skriva lite om det här med att vi bytte ut en läkare tidigt i processen. Den första onkologen vi tilldelades på SÖS var jämnårig med mig och Mari, möjligen ett år äldre. Har för mig att vi kollade upp det och att så var fallet - att hon var ett år äldre alltså. Redan vid första mötet upplevde Mari situationen som onödigt svår. Den här läkaren hade väldigt svårt att dölja sin egen ångest inför situationen med Mari. Det kan ha berott på många saker, men ett par kvalificerade gissningar är att Maris ålder och det faktum att vi hade med oss en nyfödd bebis var svårt för henne att hantera, alternativt att hon helt enkelt inte var i balans själv eller tillräckligt psykiskt stark för att vara onkolog. Det är väldigt svåra situationer onkologer ställs inför jämfört med någon som arbetar i en korvkiosk eller som jag - sitter och myser i ett varmt ombonat kontor med trevliga kollegor och lite trubbel med skrivarna ibland. Det händer också att frukten tar slut. Eller att man kommer ut lite försent på lunch, jättehungrig. Eller att batteriet tar slut i telefonen, jag menar herregud vilka problem det finns. Onkologer ägnar sig däremot åt uppgifter av en lite annan kaliber, varav en ganska framträdande sådan är att upplysa människor om att de skall dö, i värsta fall väldigt snart. Att säga till en ung människa att du har några månader eller år kvar, samt att det antagligen blir både fult och smärtsamt, kräver sin kvinna eller man. Och jag har träffat några otroligt bra onkologer skall tilläggas. Tyvärr och väldigt skönt att de finns, på en och samma gång. Nu skall tilläggas att onkologer även i allt fler fall får ge positiva besked, och då är det verkligen äkta lycka som levereras. Jag skall få leva! Min fru skall få leva! Mitt barn skall få leva! Osv. Jag kan tänka mig att det skänker en otrolig lycka att få vara med när människor får sådana besked, men det händer ju att motsatsen inträffar och då krävs en viss styrka och mellanmänsklig talang.


Den här onkologen skakade lite i kroppen av sin egen anspänning. Mest hela tiden, fast tydligast precis innan och under tiden hon levererade obehagliga besked, då hon blev alldeles stel kring munnen. Och fick stirrande blick, mer än annars. Den var rätt så framträdande av det stirriga slaget annars också, blicken. Och när man sitter med en onkolog som plötsligt får mycket ångest så smittar det vilket man inte riktigt behöver i en sådan situation. Man behöver en taktiskt skicklig onkolog, lugn och varm, med fast blick och vänlig ton. Som säger sanningen på ett så vackert sätt som möjligt. Som är både kärleksfull, ärlig och professionell på samma gång.


Vi bad efter 3-4 möten att få en annan läkare vilket verkställdes omedelbart. Vi fick en fantastiskt kvinnlig läkare, också hon i vår ålder, men av en helt annan kaliber. Och hon fick vid upprepade tillfällen visa sin skicklighet både avseende tajming och valet av olika cellgifter, men även avseende kommunikation av väldigt tunga besked. Hon var helt enkelt fantastisk. Jag lägger med bilden som användes på framsidan av tackkortet efter Maris begravning, även den bilden tagen från vår, numera min, bostad. Bilden ingår i den serie av bilder jag tidigare skrivit om, alltså en flerårig dokumentation av närmiljön sedd från vår bostad.