Det var i början av augusti 2009. Barnen hade precis fått veta att deras mamma skulle dö och stämningen i familjen var dämpad. Mari låg på den palliativa avdelningen och vi besökte henne varje dag. Om jag minns rätt var barnen med ungefär varannan dag nu när hon fanns närmare hemmet än tidigare, då vi hade haft längre resor till SÖS. Hittills hade barnen inte sett mig gråta för jag hade länge tänkt att det skulle oroa dem i onödan. Dagarna efter läkarens tunga dom funderade jag mycket på det här. Barnen grät en del de första dagarna och jag var också väldigt ofta ledsen, men alltså inte inför barnen. I alla fall började jag tänka på vad det skickade för signaler till barnen att de aldrig såg mig gråta, trots att vi nu delade informationen att Mari inte skulle överleva så länge till. Det var vad läkarna hade sagt och vid det här laget hade nog åtminstone jag närmast kapitulerat inför situationen. Tro och hopp var långt borta.
Gradvis de här första 2-3 dagarna i augusti kom jag fram till att det vore bättre att barnen förstod hur ledsen även jag var. En dag var jag och tjejerna på väg i bilen för att hälsa på Mari. Jag gissar att hon sov, var på röntgen eller hade andra besökare för vi stannade vid en lekplats på vägen till sjukhuset. I bilen på väg till lekplatsen rämnade allt för mig och jag började gråta öppet där jag satt och körde. Min äldsta dotter blev också ledsen och efter en stund även hennes lillasyster. Efter en stund kunde jag prata igen och berättade att jag var väldigt ledsen för att mamma var sjuk och doktorerna sagt att de inte längre kunde göra henne frisk igen. Så här efteråt tror jag det var rätt att visa hur jag kände, men det finns inga givna svar. Efter den dagen pratade vi ännu oftare om hur Mari mådde och en hel del om sjukdomen. Otroligt viktigt var att upprepa att cancer inte smittar.
Bara några få dagar efter vad som närmast var att betrakta som en dödsdom så började det vända. Plötsligt en dag blev andningen mindre ansträngd. Dagen efter det hade hon ännu lättare att andas. Förändringen var helt fantastisk och berodde sannolikt på att den där första cellgiftskuren började döda cancerceller i lungvävnaden så att syreupptagningsförmågan blev allt bättre. Plötsligt återvände en strimma av hopp om mer tid tillsammans. Tron var sedan länge förlorad hos mig: det fanns inget som tydde på att hon skulle kunna bli frisk. Hoppet är dock en märklig kraft. Naturen återfick sina färger, min nattsömn blev bättre och livet kändes uthärdligt igen. Vad som var ännu mycket större var att Mari snabbt återfick gnistan i ögonen, färgen i ansiktet och lusten att kämpa. Efter ytterligare några dagar kunde hon minska syrgasen rejält och det som kallas saturation (tror det är ett mått på kroppens förmåga att syresätta blodet) steg snabbt dag för dag. Det kändes som ett under!
Jag skulle tro att det var i mitten av augusti som Mari började komma hem på permission över dagarna. Hon satt då ofta i en solstol på altanen, i skuggan av markisen. Det kanske låter egoistiskt, man samtidigt som vi var glada blev det väldigt jobbigt för mig. Jag hamnade i en svacka efter att över bara några dagar behövt svänga mellan att hon kanske skulle dö på några veckor till att hon nu var hemma igen. Du kanske tänker att man i det läget bara borde glädja sig åt situationen, men tro mig: det är inte lätt att förhålla sig till sådana svängningar. Det rationella jaget hänger med hyggligt medan känslorna åker i en illa monterad sidovagn. Det hoppar och far bland alla känslor och alla de försvar och skydd jag bar på för att överleva själv och orka ta hand om barnen rämnade. Det blev kaos i huvudet.
Mari var fortfarande så dålig att hon behövde inhalera luftrörsvidgande mediciner flera gånger om dagen. Hon var svag och kunde nätt och jämt gå. Det blev pressade dagar där inhalator-maskinen skulle flyttas mellan altan, soffa och sovrum, där Mari ofta åt små mellanmål som jag ordnade med och där hon hela tiden behövde hjälp att flytta sig fram och tillbaka i huset. ASIH var förbi flera gånger om dagen. Minste sonen var 11 månader och rätt så aktiv. De större barnen självklart glada att Mari var hemma men säkert också förvirrade för jag minns att de var uppe i varv mest hela tiden. Vi fick mycket hjälp av mina svärföräldrar och föräldrar och det underlättade för jag var mentalt slut. Som sagt jobbiga dagar, men vi landade mer och mer i ett nytt hopp att det skulle gå att stoppa cancertillväxten och vinna tid. Chansen fanns ju att en ny mirakelmedicin skulle dyka upp i någon stor studie där Mari skulle kunna få en plats. Tänk på det om du är i den situationen vi var i då, som sjuk eller anhörig, att chansen alltid finns att nya cellgifter eller antikroppar tas fram som testas i studier. Forskningen går framåt. Det gav oss ny luft under vingarna.
I slutet av augusti var Mari hemma igen på permanent basis. Hon kunde andas utan syrgas och hon kunde äntligen gå lite grand igen efter att ha kämpat väldigt hårt på avdelningen där hon gick fram och tillbaka i korridoren för att bygga upp benstyrkan igen. Hon var en beslutsam och envis kvinna.
Vi kunde hålla släktkalas för lillebror och äldsta dottern som fyller år nära varandra, äldsta dottern kunde ha barnkalas med sina kompisar där Mari fanns med hela tiden i en solstol på altanen. Det var riktigt bra dagar. Min ork började återvända, och så även tankarna på att ta upp tråden med huset i Italien. Stället vi hade hittat utanför Pisticci var bra på många sätt och det hade varit tråkigt att behöva släppa drömmen mitt sommaren när allt rämnade för oss på kort tid. Man behöver verkligen drömmar i sådana här lägen. Men skulle vi hinna förverkliga drömmen och skulle Mari kunna åka dit fler gånger? Vi började i alla fall prata om det igen.
Utanför huset hade vi ordnat ramper för att kunna skjutsa Mari i rullstol till bilen. Hon gick en del inne men inga längre sträckor efter att benen förlorade i styrka som en följd av den stora dosen cortison. I augusti fick hon ytterligare en behandling med cellgifter och jag tror även att hon fick en i början av september. Hon blev allt bättre både vad gäller ork och andning.
De nya cellgifterna ledde till att hon började tappa håret och vi fick med stöd av landstinget kontakt med en perukmakare inne stan. Det var en stor sorg för Mari att förlora håret, som tidigare varit naturligt lockigt och mycket kraftigt. Nu blev det snabbt risigt och i hårborsten satt varje dag stora testar. Hon bestämde sig plötsligt en dag för att det sista håret skulle bort och jag minns hur vi tillsammans i badrummet rakar av det sista med min trimmer. När vi var klara hade hon bara några millimeter stubb. Tack och lov blev hon riktigt nöjd med peruken och hon blev sig mer lik än med det tunna risiga håret hon haft de senaste veckorna. Något roligt som hände den här tiden var att Mari började sticka, flera timmar om dagen. Hennes plats i soffan, som jag höjde med reglar för att hon skulle komma i och ur, blev en produktionslina som spottade ur sig halsdukar och schalar på löpande band. Jag minns den här tiden som bra dagar och någon slags lugn återvände till familjen, åtminstone på ytan. Under ytan fanns oron kvar, och i Maris kropp växte cancern vidare, om än inte just i lungorna.
Fotot är från maj 2008 och hon är gravid med sonen i 6:e månaden. Cancern hade börjat göra sig påmind sedan ett par månader, men vi visste inget och hon mådde bra just dagarna kring när bilden togs. Bilden är väldigt mycket Mari.
Det är svårt att veta om och när man skall inleda ett bloggande efter att som i mitt fall förlorat sin livskamrat. Dessutom behöver man bestämma sig för i vilken mån man vill vara anonym eller inte. I mitt fall känns det självklart att inte lämna ut barnen här in bloggen, inte med namn och inte med foton som kan användas för identifiering. Att jag själv väljer att inte figurera med namn, skostorlek och färg på kalsongerna beror mest på att det inte känns viktigt för syftet med bloggen, men också på att det här med integritet är viktigt för mig.
Det har gått 10 månader sedan Mari dog. Den senaste veckan, delvis med stöd av de kommentarer som lämnats på bloggen, har jag insett att det verkligen är rätt tid just nu att genomföra detta meningsfulla och samtidigt ganska mödosamma projekt. Jag har ett ganska krävande jobb och har självklart en hel del att stå i med tre barn att ta hand om. Tack vare mina fina föräldrar och svärföräldrar samt även ytterligare ett par släktingar som ställer upp så finns orken och tiden att skriva och minnas denna helvetesresa. Inte så att de passar barnen medan jag skriver för det sker nästan alltid när barnen sover. Med hjälp att hämta från fritids och dagis två dagar per vecka och stöd en stund eller en dag i helgerna, går det dock bra att hinna med livet utan att det blir alltför pressat. Och då ryms även bloggandet.
Den tid som gått sedan Maris död är inte längre än att många minnen finns kvar och andra bubblar upp allteftersom arbetet med bloggen fortskrider, men samtidigt har tillräckligt många månader gått för att jag skall orka se på allt som hänt med ett mått av distans. Det gör det så mycket lättare att skriva. Ikväll orkar jag inte gå vidare med själva historien, men fortsätter inom kort.
Den 29:e juli 2009 flyttades alltså Mari till en palliativ avdelning här i närheten. Hon mådde väldigt dåligt när hon kom dit, med svåra andnings-problem och nästan utan krafter. Någon dag innan hon flyttades från Södersjukhuset hade hon där till slut fått den första dosen i den nya cellgiftskuren: Irinotekan med samma tillägg som under Oxaliplatinkurerna fast utan Avastin. Jag antar att cellgifterna bidrog till hur dåligt hon mådde den här dagen.
Jag och döttrarna hade varit på en födelsedagsfest ute på en ö i skärgården den dagen Mari flyttades. Lillebror var med mina föräldrar. Under dagen fick jag beskedet att en läkare på palliativa ville träffa mig och Mari gemensamt dagen efter. Det blev ingen vidare nattsömn. Morgonen efter åkte jag för att besöka Mari på den här avdelningen som bestod av 12-15 rum i vilka det låg gamla och döende människor. I rum nr 5 låg Mari, då 38 år. Avdelningen vad väldigt fin, lugn och prydlig och det märktes att här var ordning och reda på en annan nivå än inom många andra delar av sjukvården. Stora rum, luftkylda sängar och en personalstyrka av särskild kvalité. Trygga i sig själva, professionella och diskreta. Jag kände mig inte lika illa till mods över det här med palliativ vård som jag hade förväntat mig. Länge hade det varit en stor rädsla att behöva komma i kontakt med den här formen av vård. Under Maris hela sjukdoms tid hade visserligen hemsjukvårdens palliativa grupp haft kontakt med oss flera gånger i veckan, men det var en helt annan sak. Då var hon hemma, allt gick åt rätt håll, hoppet var starkt och närvarande.
Det var skönt att komma till Mari. Ofta hade vi bra stunder när jag fick vara hos henne. Givetvis otroligt viktiga dagar och tillfällen när barnen var med, både för Mari och för barnen, men det blev alltid lite intensivare och barns tålamod är det ju lite si och så med. När jag besökte henne själv var jag lugnare, tryggare. Mari var en lugn människa som visste vem hon var och vad hon stod för. Man var helt enkelt trygg med henne, och det finns många som kan intyga denna känsla. Att bara få sitta bredvid hennes säng, hålla hennes hand och stryka henne på armen, var väldigt viktigt för vår relation under den här pressade situationen. Vi pratade om allt möjligt och ofta handlade det om hur det skulle bli när Mari kom hem nästa gång, om hur vi skulle göra med Italien, om senaste nytt kring släkt och vänner. Vi famlade efter hopp, försökte peppa varandra. Mari älskade våra barn mer än allt annat och hon förhörde sig alltid noga om hur de mådde, vad de hade sagt och gjort.
Första gången i rum 5 på palliativa avdelningen var som vanligt med den skillnaden att Mari var väldigt trött. Hennes ögon var matta, andningen som hos en ansträngd löpare. Vi visste båda att vi skulle träffa en av läkarna på avdelningen om en liten stund. Mari berättade om gårdagen, transporten och hur hon mådde och hade mått dagen innan. Jag hälsade från alla ute på ön och kalaset och vi var överens om att det varit bra för barnen att göra något vanligt efter alla resor upp till Södersjukhuset veckorna innan. Vi försökte småprata i den takt Mari orkade. Båda var vi spända inför samtalet med läkaren och luften kändes svårare att andas än vanligt. Korta andetag, tryck över bröstet och molande värk i magen. Läkaren, som Mari och hennes föräldrar upplevt som lite kantig dagen innan, dök upp efter en stund. Hon stängde dörren. Exakt vilka ord hon använde minns jag inte, men innebörden var glasklar. Från och med nu kunde vad som helst hända, de kunde inte garantera att Mari levde om två veckor. Läkaren sade att det var svårt att ge prognoser och att de normalt inte gör det. Ändå uttalade hon en gissning och om jag minns rätt var den 4-8 veckor. Hon skapade med detta ett intervall i våra huvuden och det gällde hur länge till Mari skulle få leva. Du som läst den här bloggen noggrant vet att hon hade fel. De enda ord jag kan minnas från det här samtalet är: nu är det inte tid att skjuta upp saker, nu är det tid att göra sådant som känns viktigt.
Efter att läkaren hade lämnat rummet tror jag vi var tysta en stund. Sedan började vi prata och gråta om vartannat. Det var enda gången vi talade om döden och vad Mari hade för önskningar och viljor efter att hon var borta. Hon hade ytterst få önskningar men det gör också att jag aldrig kommer att glömma vad hon sade. Döttrarna skulle få varsin guldring. Mari bar alltid två ringar, en vigselring från Kalevala, och en annan ring även den i äldre stil. Jag kan tillägga att lillebror kommer att få min vigselring, något som växt fram så här efteråt. En av hennes närmaste vänner skulle få alla hennes Masai-kläder. Ytterligare en vän skulle få hennes lilla espressomaskin, som hon unnat sig under behandlingsperioden. Det sista som avhandlades var ingen önskan från Mari, utan från mig. Jag var ledsen och kunde knappt uttala orden men bad att få begrava henne nära oss, på en lantlig kyrkogård vid en liten sjö endast 2 km från vår bostad. Jag ville kunna promenera och jogga dit och tänkte att det kunde bli värdefullt även för barnen när de blev lite äldre. Om hon tyckte det var en bra idé eller inte kommer jag aldrig att få veta men hon accepterade förslaget. Mer än så var det inte. Efter den dagen pratade vi aldrig mer om vad Mari ville skulle ske när hon inte längre levde. Det var en dag som bara innehöll förtvivlan. Hittar inget bättre ord och jag tror inte jag någonsin gråtit så mycket på en dag som den 30 juli 2009.
Senare på dagen pratade vi med läkaren om hur vi borde hantera barnen. Ända sedan dagen för beskedet i oktober 2008 hade vi pratat mycket med barnen, öppet men disciplinerat. Vi fick lite broschyrer av kuratorn och använde dessa som stöd. Vi berättade inte hela sanningen, men vi ljög aldrig. Och vi upprepade som ett mantra att det var läkarnas uppgift att göra mamma frisk igen. Allt för att inte luras och inte heller få barnen att känna något ansvar för Maris sjukdom eller utvecklingen av densamma. Nu var läget svårare. Jag stod inför att tala med en 4 och en 7-årig flicka med målet att få dem att förstå att deras mamma skulle dö. Utan att kasta det i ansiktet på dem. Som läsare känner du säkert igen anspänningen och laddningen inför att hålla ett föredrag eller kanske hålla ett jobbigt samtal med en medarbetare. Alla är vi olika men alla känner vi någonting inför dessa situationer. Har du varit i min situation så kanske du känner igen dig ännu mer. Jag minns en bedövande vånda inför samtalet med döttrarna, men bestämde mig för att inte vänta för länge. Någon dag efter samtalet med läkaren om att allt snart kunde vara över ordnade jag så att lillebror fick vara med mina föräldrar. Det hade blivit dags att uttala orden som skulle rasera den del av barnens grundtrygghet. Jag tänkte mycket på hur samtalet skulle föras och kom fram till att frågor var bästa metoden, så att budskapet skulle tas emot lite i taget.
Jag satte mig med barnen i en soffa här hemma. Ett barn under varje arm. Vi pratade en stund om deras mamma, hennes sjukdom och vad de tänkte om allt som hände nu i familjen. Efter en stund började jag ställa frågor och såsmåningom landade samtalet i att mamma inte kommer att klara sig. Jag frågade dem om de förstod vad det betydde. 4-åringen satt mest tyst men 7-åringen ställde några motfrågor innan budskapet sjönk in genom alla försvar. Hon började skrika, ställde sig upp och hon skulle bestämt ringa och berätta för mormor att mamma inte skulle överleva. När jag sade att mormor redan visste hur sjuk mamma var så skulle hon ringa till farmor. När jag sade att hon också visste så ville hon ringa till sin jämnåriga syssling vilket hon också gjorde. Det var sysslingens mormor som svarade och min dotter berättade upprivet att mamma inte kommer klara sig. Jag tror hon behövde berätta det för någon, liksom uttala orden, för att det skulle bli fullt ut verkligt för henne. Sysslingen var ute och samtalet avslutades. Sedan satt vi en lång stund i soffan och grät. Minsta tjejen tittade storögt på oss och vad skulle hon göra? Det går nog inte riktigt att förstå i den åldern. Ibland frågar jag mig om det går att förstå vad det betyder att någon närstående dör innan det verkligen händer, oavsett ålder. Först då, när allt är över, trillar polletten ner. Innan dess är det bara föreställningar, en sorts overkliga fantasier som man går omkring och bär på och bearbetar. Verkligheten är någonting annat.
Jag minns att vi blev väldigt omskakade av beskedet att cancern hade spridit sig till lungorna. Det var första gången sedan beskedet om spridning till en lymfkörtel i halsen i november 2008 som vi hade fått ett alltigenom negativt besked. Redan tidigt under sjukdomsförloppet visste vi att tjocktarmscancer ofta sprider sig till lever och lungor, och hade därför varit väldigt noga med att fråga hur det sett ut i dessa organ vid varje röntgenbesked. Hittills ingen spridning alls till nya organ vilket vi länge pratat om och varit tacksamma för. Nu hade vindarna vänt.
Mari fick syrgas dygnet runt där hon låg på onkologens vårdavdelning vid Södersjukhuset i Stockholm. Hon hade ofta en puls på 120 fast hon låg alldeles stilla, samtidigt som hon andades häftigt. Kroppen kämpade som under ett motionspass med den skillnaden att det här passet pågick dagarna i ända. Hon kämpade väldigt och var fokuserad på att få upp blodvärdena - särskilt trombocyterna - till en acceptabel nivå för att inleda ny cellgiftskur. Den här gången skulle ett preparat som heter Campto (Irinotekan) användas i kombination med 5-FU. Men ännu var kroppen inte redo och Maris tillstånd försämrades hela tiden.
Jag tror vi fick beskedet om spridning till lungorna någon gång mellan den 18:e och 20:e juli. Genast gjordes en ny röntgen, endast tre och en halv vecka efter den senaste, med syftet att se om och hur cancern hade förändrats. Antagligen var det dagen efter denna nya röntgen som jag kom till avdelningen tillsammans med barnen. Mina svärföräldrar var redan där. Mari låg bakom ett draperi och jag minns kristallklart känslan när jag gick runt tyget som täckte två sidor av sängen och fick syn på Mari och svärmor. Det var uppenbart att något hade hänt, svärmor hade gråtit och Mari log tillkämpat med paniken illa dold i ögon och kroppsspråk. Efter att barnen hade hälsat på Mari och varit där några minuter lockade svärmor iväg dem med löfte om varsin piggelin från fikarummets kylskåp. Mari berättade att hennes ordinarie onkolog varit där en stund tidigare och att hon skulle komma tillbaka så snart vi meddelat att jag kommit till sjukhuset. Den nya röntgen som gjorts någon dag tidigare visade att lungorna var ännu mer angripna och att man kunde skymta ett par metastaser där också, visserligen ganska små. Dessutom var flera lymfkörtlar mellan lungorna förstorade. Det riktigt tunga beskedet gällde levern. Mindre än en månad tidigare hade levern sett cancerfri ut på bilderna. Nu fanns där mer än 10 metastaser om minst en cm i diameter! Jag minns att vi grät tillsammans. Döden hade gjort ett nytt drag och kommit väldigt mycket närmare. Hur jag än försöker så hittar jag inget bra sätt att beskriva den känslan. Tankarna for som i en virvelstorm. Vad händer om Mari dör? Hur reagerar barnen? Kommer jag själv bryta samman och bli galen? Går det att äta mat igen efter att något sådant har hänt? Skulle jag tvingas arrangera och gå på Maris begravning? Hon som var så ung? Hur skulle barnen klara av en begravning? Skall barn ens gå på en begravning för sin egen mamma? Självklart hade sådana tankar passerat åtskilliga gånger sedan sjukdomsbeskedet 9 månader tidigare, men nu, med lungor och lever cancerangripna och med en till synes omöjlig tillväxttakt, blev dessa tankar min dagliga bearbetning. Nu visste jag att hon skulle dö, att det var så det skulle komma att bli. Jag visste från den dagen att jag skulle förlora min livskamrat sedan 19 år och att jag skulle bli ensamstående pappa till tre små barn. Änkling. Smaka på ordet. Det hör äldre män till att kalla sig änkling. Dåliga blodvärden, andningssvårigheter, och cancer i tjocktarm, lymfkörtlar, lever och lungor med spridning ända upp till halsen. Och explosiv tillväxt. Vi var helt igenom förtvivlade. Maris fantastiska onkolog lovade dock att sätta in cellgifter så snart kroppen kunde ta emot dem. Det gav hopp om mer tid. Tänk om vi kunde få något eller några år?
Dagen efter ringde jag mäklaren i Italien. Köpet var nära förestående och handpenningen redan betald. Vi hade varit helt beslutna att inte ge upp drömmarna utan fortsätta leva så mycket vi orkade. Nu ändrades även det. Drömmarna, möjligheterna och vår framtid föll som dominobrickor en efter en. Vi avbröt husköpet. Allt gjordes om och gjorde ont de här dagarna. Tankarna malde fyllda av ångst, Mari var dödssjuk och drömmen om Italien slogs i spillror. Kan ju tyckas vara en liten sak i sammanhanget, men huset i Italien symboliserade vila och återhämtning. Dit skulle vi åka mellan behandlingarna (som vi redan långt tidigare visste att Mari skulle få leva med livet ut) och Mari skulle få återhämta sig i en miljö hon alltid pratade om och älskade högt.
Bara det att man tvingas bevittna sin fru och bästa vän genom livet bli sämre och sämre och vara och se så sjuk ut är nästan outhärdligt. Det är också en svår situation eftersom alla möjliga utfall är hemska fast på olika sätt. Döden var ett utfall. Sängliggande resten av livet, i bästa fall några år, var ett annat. Eller så skulle Mari kunna återhämta sig lite grand och kunna vara hemma men fortsätta sina behandlingar. Alternativ två och tre skulle även de leda till döden. Livet hade blivit en labyrint med olika långa vägar till döden. Och de långa vägarna skulle vara kantade av problem och oro.
Den 29 juli flyttades Mari till en palliativ enhet bara 10 minuter från där vi bodde och fortfarande bor. Vi andra fyra. Vi hade varit motståndare till palliativ vård eftersom det är vård för döende människor. Det skulle kännas som ett erkännande att döden hade övertaget, som en kapitulation. Nu fanns inga alternativ längre. Hon flyttades med ambulans och hennes föräldrar var med. Jag och barnen var på ett födelsedagskalas i släkten ute på en ö, en mycket uppskattad årlig återkommande fest som barnen alltid ville vara med om. Det kändes bra att göra något vanligt. Den här dagen var Mari sämre än någonsin tidigare. Svärmor ringde och grät för Mari var nästan inte kontaktbar, flåsade och sov om vartannat. Jag minns ett samtal med en av Maris kusiner bredvid huset där på ön. Han och Mari var som syskon och han är idag en av mina bästa vänner. Jag minns att jag sade att det kändes som om det kunde vara mindre än en månad kvar och jag såg att han trodde på vad jag sade. Tomhet. Glansiga ögon. Trötthet. Uppgivenhet. Oro. Panik. Jag var trasig. Han var trasig. Alla var vi trasiga den här sommaren och särskilt slutet av juli och början av augusti.
Precis innan Mari flyttades till den palliativa enheten, samma morgon, hade en läkare på SÖS gett det brutala beskedet att det inte fanns mer att göra. Hon hade dock fel: Maris ordinarie onkolog var fast besluten att ge henne nya cellgifter och jag är den här fantastiska onkologen evigt tacksam för det gav oss ytterligare fyra månader tillsammans. I nästa del skall jag berätta hur det gick att prata med barnen, och vad jag sade till dem, i början av augusti. Det var inget lätt samtal men det skulle ändå göras. Det var också de här dagarna Mari och jag pratade om döden med varandra på allvar för första gången.
Tog denna bild i september 2008. Gillar ljuset och att bakgrunden får en alldeles egen färg i zoomen. Blommorna heter Cosmos och var en av Maris favoritblommor. Hon var landskapsarkitekt som jag tidigare nämnt här i bloggen. Genom utbildningen, som bland annat innehöll växtlära, fick hon sina personliga favoriter. Cosmos var definitivt en av dem och hon gillade den här bilden och hela den serie av bilder den ingår i.
