fredag 3 december 2010

Om barnens sorg

Hela det år som gått har självklart präglats av hela familjens pågående sorgearbete. Vi pratar om Mari varje dag i olika utsträckning. Min yngsta dotter visar mycket känslor och saknar Mari oerhört, vilket ofta framkommer när hon gör sig illa eller inte får sin vilja igenom. Äldsta dottern har inte visat lika mycket känslor, men det är tydligt att även hon sörjer och saknar sin mamma. I hennes fall tycker jag mig se att hon är något nedstämd mest hela tiden och att sorgen i hennes fall "tar mer tid".


Yngsta dottern som är fem år men väldigt mogen för sin ålder sade två intressanta saker idag efter att hon gjort sig lite illa och var ledsen: hon sade snyftande att hon saknar sin mamma och när jag frågade henne vad hon tänker på när hon tänker på mamma så sade hon "Mamma var den bästa av alla". Och så är det antagligen, för en flicka i hennes ålder finns inget mer värdefullt än mamma. Och hon är inte här längre. 


Hon säger ibland att hon helst hade velat att det var Mari som hade klarat sig, och konstigt nog känns det oftast ganska okej. Att hon tänker så är inte konstigt alls, men självklart känns det ibland lite tufft att höra det. Ofta säger hon "pappa, du är bäst", eller "jag vill aldrig ha någon annan pappa", vilket ju till stor del väger upp det faktum att jag i hennes ögon är nummer två...


Det andra hon sade var: "Jag tyckte jättemycket om mamma, och det har jag ärvt av dig pappa. För du tyckte ju om mamma först, det var väl därför du ville gifta dig med henne - eller hur?". Jag blev först helt stum, och sedan glad. Hon förstår väldigt mycket för att vara fem år, och att hon kan uttrycka det gör mig lugn. Jag tänker att det kan vara till stor hjälp för henne, att hon kan formulera sina tankar så väl. Kanske kan det hjälpa henne genom de första åren och även senare i livet.

3 kommentarer:

Anonym sa...

jag har suttit några timmar nu och läst, läst och läst. Du är beundransvärt stark och häftig.

//Ida

Anonym sa...

Vad fint sagt av din dotter, om att ärva kärleken! :-)

Min son, yngst av tre pojkar, sa imorse "Mamma, jag kunde nog inte ha hamnat i en bättre familj!". Det blev jag så glad för och den kommentaren liknar din dotters lite. Som att de förstår SIN del i familjen, sitt värde och hur vi i vår familj liksom andra i sina är sammanlänkade med varann.

Mina tre pojkar har också sagt att de tycker mer om mig än om sin pappa, inte så där i förbigående utan när det verkligen varit något viktigt. Jag tror de egentligen älskar oss lika mycket och tycker lika mycket om att vara med oss - men jag och barnen har på något sätt varit mer i symbios med varann och då är det svårare att släppa varann också.
//Mona

T sa...

Ida, du är inte så lite häftig du med :-) Fortsätt på den inslagna linjen. Ge dig inte.

Mona: jag tror som du, att i många familjer är relationen till mamman närmare, men att det kommer delvis av hur vi riggat våra familjer, våra roller och vilka värderingar vi väljer att stå för.