Ikväll har jag tittat på bilder från sommaren och hösten 2008. Det var den sommar som Mari hade stora problem med smärtor och infektioner i magen utan att vi förstod varför. Det var också den sommaren hon var höggravid med lillebror. Förutom vår oro kring hennes situation och perioderna av trötthet och smärta så var det också en bra sommar. Vi var lyckliga över att graviditeten verkade helt normal sett till alla värden. Vi tillbringade en vecka på Gotland med några nära vänner, hade fint väder och en kväll pick-nick i gyllengul kvällssol vid Hoburgen. När jag tittar på bilderna på Mari här ovan kan jag se att hon är bekymrad, och jag har många bilder från den här sommaren med samma uttryck.
Ikväll har tårarna återvänt, efter några dagars frånvaro. Det är svårt att ta in att hon inte längre finns. På ett sätt har jag accepterat det och in någon mån också gått vidare, valt att blicka framåt mot ett nytt liv med nya förutsättningar. Det kommer bli ett bra liv. Ändå så svårt att förstå när jag ser alla bilder på henne, när jag besöker graven och när jag inser att jag har tusentals minnen som fyller mitt medvetande. Jag har minnen från alla delar av vår 19-åriga relation. Bra och mindre bra minnen, men de flesta är fyllda av skratt, absurd humor, resor, vänner. Vi hade ett i mina ögon rikt liv tillsammans. Inte när det gäller pengar, för de vi hade satte vi sprätt på. Livet som vi levde var däremot väldigt rikt på upplevelser och relationer och kärlek och för mig finns inget värdefullare. Idag känns livet fortfarande lite tomt, men jag fyller det med nya möjligheter och känslorna börjar återvända i mer normala former. Länge har de varit ihoptryckta, topparna och dalarna, som vore de komprimerade i ett smalare spektrum än vanligt. Hela spektrat har förutom att det varit mindre varierat också blivit förskjutet nedåt, med en gråare ton än tidigare.
Nu tror jag mig närma mig en dag när känslorna dras isär igen, och framförallt når högre toppar. Det skall bli ett bra liv. Det kommer att bli ett bra liv. Men det blir ett helt annat liv, även om jag får behålla mitt pass och körkort trots en delvis hy identitet. För så tror jag det är: man blir en annan efter en erfarenhet som denna. Andra ser det inte. Men jag vet.
2 kommentarer:
Tror som du, att det kommer att bli ett bra liv. Du var med om detta svåra och du är på väg ut - på väg mot en ny verklighet, ett nytt liv, en annan framtid. Du och barnen kommer att få det bra, ha roligt, glädjas, växa och frodas, det är jag övertygad om efter att ha läst dina texter. Du verkar så lugn, medkännande, filosofisk och kärleksfull i dina beskrivningar.
Skulle jag sammanfatta mitt liv med min man (och våra tre barn) så skulle det verkligen inte bara vara glädje. Han och jag har så många år tillsammans - 25 nu! - och har tagit oss igenom alla möjliga fula känslor, bråk, gnat och leda. Men KÄRLEKEN, den överskuggar allt.
Din fina Mari, jag förstår att du saknar henne innerligt. Om du INTE hade "mindre bra" minnen av henne så skulle det vara ett närmast overkligt liv ni hade levt! Ni verkar ha varit de allra bästa vänner och jag misstänker att även om du styr stegen mot en framtid utan henne så finns hon hela tiden kvar i dig och minnet av det liv ni tänkte er leva tillsammans, så som så många av oss gör i rena förbifarten.
Skickar en varm cyberkram och hoppas att dagen imorgon blir fin i alla fall.
//Mona
Tack Mona. Du har såklart rätt, självklart var det inget overkligt liv vi levde. Vi har upplevt det mesta med varandra, Men Mari hade en ovanlig kombination av värme, omtänksamhet och rationalitet som gick rakt in i många människor. Hon var speciell, inte bara för mig.
Skicka en kommentar