Vår historia - slutet

Tisdag morgon den 8:e december 2009. Jag är i full färd med att få iväg barnen till skola och dagis, står vid skötbordet och byter blöja på lillebror. Telefonen ringer, det är från palliativa. Sköterskan är kort i tonen: "Mari mår inte bra, du måste komma hit". Jag frågar om det är bråttom och får ett kort och tydligt svar: "KOM NU!". Jag ringer min mamma som bor i närheten och förklarar situationen på 10 sekunder. Byter klart på lillebror och klär på honom. I min kropp bor en oro som jag aldrig varit i närheten av. Jag har panik. Hjärtat slår dubbla slag och jag försöker fokusera på att tala lugnt med barnen och samtidigt få dem klara att åka iväg som vanligt. Mamma kommer på 5 minuter. Barnen är lugna, och tycks inte ha märkt av min extrema stressnivå i någon större utsträckning. Jag vet intuitivt att det är sista gången jag kommer att träffa min älskade fru, och att nästa gång jag ser barnen kommer allt vara över. Jag hastar iväg till bilen och undrar hur jag skall klara av att köra i det här tillståndet. På vägen in till Mari upplever jag en märklig sinneskontroll som gör att jag klarar att köra fast gråten väller fram då och då.


I korridoren möter jag ett par av sjuksköterskorna. Deras uppsyn är allvarlig. När jag kommer in i Maris rum ligger hon på rygg, alldeles stilla. Minns inte vad jag sade men jag sätter mig genast bredvid sängen och stryker henne på armen. Hon är väldigt blek och ögonen är vidöppna, de står nästan rakt ut. När jag tar i henne och gråter tyst rycker hon med armen och säger "vänta!" flera gånger nästan utan att läpparna rör sig. Hon märker min närvaro men ser mig inte och kan inte svara på några frågor. Vänta är det enda ord hon lyckas formulera. Många gånger har jag tänkt på vad hon upplevde den här stunden, och min gissning är att hon inte var beredd på den kraftiga försämring som hade börjat dagen före och höll emot med sina sista krafter. Hon skulle ju inte dö. Mari hade mycket att leva för och jag tror att hon levde en lång stund extra på ren urkraft och vilja.


Precis innan, när jag var på väg in i korridoren frågade sjuksköterskorna om jag hade ringt till Maris föräldrar. Jag hade missat det helt, inte haft en tanke i den riktningen. Från palliativa avdelningen hade de gjort flera försök och jag ber dem fortsätta ringa tills de får tag i Maris föräldrar. Vid Maris säng sitter jag och hoppas att de skall hinna fram i tid. Den intuitiva känslan från tidigare samma morgon är nu bekräftad: det är uppenbart att Mari är döende. Tusen tankar far genom huvudet. Hur skall jag kunna leva när hon inte finns längre? Vad skall jag säga till barnen? Hur skall de klara sig utan sin mamma? Hon som alltid varit en sådan stor trygghet, med sin stabilitet och sitt lugn.


Jag stryker henne på armen hela tiden. Vet inte vad jag annars skall göra. Hon ser mig inte trots att ögonen är vidöppna, men jag vet att hon märker min närvaro eftersom hon då och då rycker till med armen och säger "vänta!".


Maris föräldrar kommer efter en dryg halvtimme. De är förkrossade, vad skall de annars vara. När de kommer in i rummet händer något märkligt. Mari ler, rakt upp mot taket, men hon ler helt tydligt. Hon väntade på dem. Efter en liten stund ansluter Maris bror. Jag tror hon väntade på oss, att vi skulle samlas, hinna fram, få ta farväl. Hur kan någon ha sådan styrka? Hennes armar och ben är iskalla, hon kan inte längre se, hon kan inte prata, men hon kan hålla kroppen igång på ren vilja och hon kan förnimma oss. Hon ville att vi skulle få ta farväl, och kanske ville även hon ta farväl. 


Jag minns att jag kände mig krossad där i rummet. Slagen. Rädd. Ensam. När vi inte gråter pratar vi. Försöker finna tröst. Försöker förstå. Försöker uthärda den här stunden av väntan på något som nu blivit oundvikligt. I sängen ligger Mari och en stund efter att hennes bror kommit så slår hon sakta igen ögonen och sover lugnt. Jag tror att klockan är ungefär halv elva på förmiddagen. Hon sover stilla i några timmar och vi fortsätter prata när rösterna bär.


Kvart över ett dör Mari. På några sekunder skiftar hennes vackra ansikte, det blir vitt, tomt, och Mari är inte kvar längre. Jag är inte religiös och har ingen uppfattning om döden, men när Mari dog så blev de uppenbart att hon inte längre var där i rummet. Efteråt har jag många gånger ställt mig frågan om en människa bara kan försvinna, upphöra. Jag har inget svar.


Även några i personalen tar gråtande farväl av Mari. Ingen lämnas oberörd när en 38-årig kvinna dör på palliativa avdelningen, oavsett sin inre styrka och erfarenhet. Jag ringer mina föräldrar och några av mina, våra, närmaste vänner. Måste få berätta, få det ur mig, låta orden forma det som nu är sant oavsett hur grymt det är. Behöver höra mina egna ord. Andras ord och bestörtning, deras gråt, deras snyftningar i telefonen, allt blir till en bekräftelse på att jag inte drömmer. Mari ÄR död. Död. Borta. Så svårt att ta in. 


Jag åker och hämtar döttrarna. Lyckas hämta äldsta tjejen utan att falla i bitar innan jag fått berätta för henne. Väl i bilen säger jag som det är, mamma dog idag och finns inte längre. Hon blir väldigt ledsen där i bilen. Jag försöker trösta, håller om henne hårt och vi gråter, jag låter henne gråta ut. Hon vill snart åka till lillasyster för att hon också skall få veta. Svårare för en fyraåring att förstå, hon ser tom ut, förvånad, undersöker oss med blicken. Hon ser också lite rädd ut och jag förstår henne. Vi åker till en blomsteraffär och köper 3 röda rosor. Sedan tillbaka till palliativa avdelningen, jag vill att de skall få ta farväl, möta sin mamma en sista gång, aldrig behöva tvivla på att det har hänt, att det är sant. Ett avslut känns viktigt och jag har aldrig ångrat att vi gjorde precis så här.


I rummet ligger Mari. Personalen har gjort henne i ordning. Hon ser väldigt fridfull ut. Otroligt vacker. Hon är vit, slät i huden, hon är lugn. Men ändå inte där. Vi lägger rosorna på hennes mage där händerna är korsade. Sitter en stund och pratar, jag och barnen. Efter en stund går minsta dottern ut till mormor och morfar. Jag pratar lite med äldsta dottern, vi gråter lite då och då, men lyckas föra ett samtal som jag alltid skall minnas. Vi pratar om vem mamma var, vad hon stod för. Jag berättar att mamma alltid gått sin egen väg, alltid stått för sin åsikt och inte låtit sig styras av sin omgivning. Berättar om hennes omtänksamhet och kärlek till barnen. Jag vet att hon förstår. Hon är bara 8 år, men en klok tjej, bestämd, stark. Det var ett viktigt samtal, jag vill tro att det var ett viktigt samtal, jag hoppas det. Det var i alla fall ett skönt samtal i en stund så mättad av sorg.


I bilen hem säger äldsta dottern något märkligt insiktsfullt för att komma ifrån en åttaåring: "Jag är lite glad också att mamma är död, för nu behöver jag inte vara orolig längre". Hon har naturligtvis rätt. Men att hon lyckas formulera det tycker jag är otroligt fint. Under lång tid har vi i familjen levt under stor stress, vi har bitit ihop, kämpat. Hållit ångan uppe. Uthärdat smärtan. Den smärta som kommer av att se någon man älskar brytas ner, tyna bort. Av att tvingas konfronteras med och tänka på döden, vad den gör med oss, kommer göra med oss. När hon inte längre finns. Det tar på krafterna att tänka att en ung kvinna skall förlora möjligheten att se sina barn växa upp. Dem hon burit och fött fram. Skapat. Och det tar på krafterna att vara medveten om att Mari själv varit medveten om det även om vi inte ältat det hela tiden. Nu har Mari fått frid. Vi har också fått frid. Alla vi runt omkring, de anhöriga.


Istället har vi fått sorg. Och vi har fått saknad. Delar av våra kroppar har också dött. Eller kanske slitits ut och lämnat stora hål i oss, såriga hål som läker långsamt. Kanske läker de inte alls, utan vi hittar bara sätt att leva med hålen, såren, skadorna och sviterna. En nära vän sade att tiden inte läker några sår, men att blodet i våra kroppar hittar andra vägar. Jag tror att han har rätt.


Livet blev från den här dagen väldigt annorlunda. Det blev inte som vi hade tänkt och önskat. Men det behöver inte betyda att det blir ett dåligt liv. Häri finns kraften att leva vidare, finna ny glädje, om än med stora sår i kroppen.


Minnena av Mari finns kvar och den här bloggen är ett av de sätt jag har valt för att vårda och säkra dessa minnens fortlevnad. I avsaknad av Mari, som gav mig så många fina minnen.