Några dagar innan Maris död önskade hon sig att kunna lyssna till musik. Hon var inlagd vid palliativa enheten sedan mer än två veckor och hade tröttnat på att bläddra i tidningar och se på TV. Hemma hade vi en enkel mp3-spelare som jag laddade med en blandning som jag visste att Mari skulle uppskatta. Mestadels Robbie Williams. Bland mina sparade SMS finns flera meddelanden som visar hur mycket hon gladdes åt att ha tillgång till musik igen.
Hemma snurrade ofta skivor av nämnde Robbie W i spelaren när Mari valde, liksom Travis, Fairground Attraction, Beck m.fl. Annat som låg henne varmt om hjärtat var svenska trubadurer och vissångare: Stefan Sundström, Cornelis W, Rikard Wolf och Lisa Ekdahl. Vi har också genom åren tillsammans lyssnat mycket på Uno Svenningsson och Bo Kaspers Orkester. Så många minnen sitter i dessa artister, deras låtar och särskilda uttryck. För mig är musik starkt förknippat med olika minnen - inte minst känslomässiga sådana - och därmed en viktig minneskanal. Dessutom fungerar musik som katalysator i den känslostorm som sorgeprocessen innebär. Jag har många gånger känt mig som mest förtvivlad över Maris död när jag lyssnat på musik, men också, vilket är fantastiskt, känt mig tacksam och stark vid samma tillfällen eller strax därefter.
Mp3-spelarens batterier tog slut två dagar innan Maris kropp gjorde detsamma. Jag hann ta hem spelaren för att ladda upp den, men hon hann inte få den tillbaka. Att vi inte tänkte på det tidigare? Ingen idé att gräma sig, men lite märkligt är det.
Minns nu en textrad ur en låt av Uno S: "Det är tid att gå vidare, det är tid att börja om". Jag vet inte hur väl det stämmer på mig än, men jag vet att nästa inlägg här på bloggen kommer beskriva våra sista timmar tillsammans.
5 kommentarer:
Du er en fantastisk mann! Mari var heldig som hadde deg.
Mange, varme klemmer fra Kristine i Norge.
När du än bestämmer dig att börja om så önskar jag dig och din familj all lycka. Nog med sorgen och lidandet...
Hej på er båda som valt att kommentera det här inlägget. För det första så vill jag understryka att jag gör det här (bloggar) för att jag behöver det, för egen del. En positiv bieffekt blir ju att det går att trycka bloggen som bok till barnen, så bevaras historien inklusive detaljer längre än vad som annars skulle blivit fallet. Fantastisk man är nog inte de rätta orden, men det är såklart glädjande att Ni som läsare uppskattar bloggen. Det här med att "gå vidare" är knepigt, men värt att kommentera. Jag skulle gärna se att någon kommenterade om ni känner igen er. För mig är det svårt att se att jag någonsin skall kunna engagera mig i någon annan i samma grad som i Mari. Vi hade 19 år, som självklart innehöll både positiva och negativa saker och händelser. Mestadels var det dock väldigt positivt, annars hade det aldrig blivit 19 år. Idag känns det helt okomplicerat att träffa andra vilket jag också gjort och gör. Att leva med någon annan än Mari känns dock ännu utopiskt. "Den tiden kommer" säger mina vänner. För mig är det svårt att se att det kommer att bli så. Man blir stukad av en sådan här händelse i livet, och det tar tid att ladda upp sina batterier till mer normala nivåer. Idag har jag en bit kvar dit.
Hej!
Jag har ingen egen erfarenhet av att mista en nära anhörig och bearbeta sorgen. Jag lär mig från dig (om man nu kan lära sig ngt sånt). Men jag följer väldigt många ”cancerbloggar” och har sett stora variationer i hur människor ser på detta ”att gå vidare”, ”att börja om”, hur länge man ska sörja, hur omgivningen skulle reagera, barnen osv.
Just idag har jag läst om en tjej vars man dog i cancer för ett år sen (efter ettårskamp) och hon ville börja om samma dag som han dog. Hon skrev en bok om detta och är snart färdig med den andra boken. Här kan du läsa om hennes reaktion
http://www.alltforforaldrar.se/vimmelmamman/2010/november/fran-ett-annat-perspektiv.html#comment
Jag tror att man börjar om när man är mogen för detta. Oavsett om det är efter en dag eller ett år. Vissa ligger däckade resten av sitt liv. Man hedrar inte dem som man har förlorat genom att vara singel. Vi har alla en plikt att leva det bästa liv som vi kan leva och vad är viktigare än kärlek? Om du själv säger att du tycker att det är för tidigt att leva med någon då är det för tidigt. Det är bara du som vet vad som är rätt för dig. Men jag tror inte att du är långt ifrån detta eftersom du funderar på det. Det skulle inte dra din uppmärksamhet om det inte skulle ha ngn betydelse för dig.
När du tar detta steg så är jag säker att det inte blir bara bra för dig utan för dina barn och resten av familjen. Och jag vill tro att livet ordnar så att de som har varit om en stor olycka får extra av kärlek, glädje, lycka, extra av allt, senare som kompensation för trauma de genomlidit. Jag skulle vilja att det är så.
Kram//Mirjana
Mirjana, det hoppas jag också. Att det räcker med elände nu. Att gå vidare kan vara många saker, behöver ju inte betyda att man lever med en annan människa. Menade egentligen bara att det känns avlägset (inte viktigt) att "ersätta" Mari med en liknande relation. Med tiden vet man säkert vad man vill, så även jag.
Skicka en kommentar