Mina sista ord till Mari

T har bett mig att läsa följande text, tillägnad Mari.

Mina sista ord till Mari.

Jag önskar att du fått höra det här medan du fortfarande levde, men jag tror du vet allt ändå. Och kanske, kanske, kan du ännu höra mig någonstans.

Först några ord om dig och mig, och det vi hade fram till den 8 december i år.

Redan tidigt visste jag att du var speciell, att du var den jag ville ha. Jag minns det som igår, den första beröringen. Du hade förlorat din farmor och du var ledsen i skolan. Jag visst inte hur jag kunde trösta, men strök dig över ryggen på väg upp för trappan. Du log. Jag vet att något hände i det ögonblicket, ändå tog det flera månader innan vi blev ett par.

Lika tydligt minns jag den första kyssen. Det var några dagar efter att vi hade tagit studenten. Vi satt på klippan vid badbryggan, på Landet, i kvällssolen. Kanske har jag aldrig varit lyckligare än i precis det ögonblicket. Jag minns allt: Din doft, din smak, ditt hår, dina kläder. Som så ofta hade du en kofta på dig, just den kvällen var den vit. I den stunden grundades en 19 och ett halvt år lång, men alltför kort, i mina ögon fantastisk kärleks- och vänskapsrelation.

Vi var på många sätt olika. Ibland var vi osams – även om det var sällan – men ganska snart hittade vi ett sätt att leva ihop som hade burit oss för evigt. Du är den enda kvinna jag älskat helt och fullt, av hela mitt hjärta. Jag är stolt över vad vi hade, och jag skall för alltid göra mitt bästa för att vårda minnena.

Vangelis – Eternity (1 min 20 sek.)

Du var en stark, trygg och envis person. I en tid som domineras av ängslighet och anpassning valde du din egen väg. Att så många släktingar och vänner finns här hos dig idag, inte av plikt, utan av kärlek och beundran för din person, visar att modet att stå upp för sina värderingar, sina ideal och sin alldeles egen inre kompass skapar ett positivt gensvar.

Som få andra har du gjort allt detta, och världen hade behövt dig länge än. Många har imponerats och inspirerats av dig genom åren, inte minst jag.

Du hade integritet, det kunde ingen ta miste på. Aldrig avvisande, men säker på dina gränser. Din självkänsla var stark och naturlig.

Du hade stil. Istället för att osäkert härma modetrender skapade du ditt eget uttryck genom dina val av kläder och smycken. Din stil var ett uttryck för enkelhet, kvalitet och naturlighet.

Din humor fanns alltid där. Den var stillsam och absurd på samma gång. Kanske var det en av vår relations största tillgångar, just det att vi skrattade så mycket tillsammans.

Du älskade vårt hem, som trygg hamn att vila i för oss och barnen, och hade ett särskilt gott öga till allt som var äkta, solitt och genuint. Och som var vackert, hade patina.

Du älskade att umgås med familj släkt och vänner, där du utan att förhäva dig briljerade med din matlagningskonst.

Ett av dina, våra, starkaste intressen var att resa. Du var förtjust i resandets alla faser. Såväl att planera och drömma, som att vara på väg och att komma hem.

Våra resor gick till Gotland, Skåne, Grekland och på senare år ofta till Italien. Jag tänker att dessa resmål på många sätt speglar dig som person. Gotland för den sällsamma skönheten i naturen, för kalkstenen, havet och ullen. Skåne för våra vänner, för bokskogarna, stenhusen och det öppna lanskapet. Grekland för havet, olivoljan och de vita byarna som klättrar på bergssidorna. Och detta Italien som vi sedan första besöket för 9 år sedan alltid valt att återvända till. Här fann vi allt som vi sökte: skönhet både i landskapet och arkitekturen, de historiska avtrycken, råvarorna och maten, havet, bergen och den avslappnade livsstilen. Italien som semesterland är en plats för livsnjutare, och sådan var du.

Däremot lyckades jag aldrig under våra 19 år locka dig att fjällvandra. Du hade vissa krav på bekvämligheter, kanske inte lyx precis, men gärna helkaklade badrum, värmegolv, rena handdukar och spoltoalett. Att gräva dig en grop på fjället, tvätta dig i en iskall fors och sedan torka händerna på ett par använda strumpor var inte vad du drömde om.

2001 föddes A. Sedan dess har du haft ett intresse framför alla andra: barnen. Alltid barnen främst. Du skulle aldrig drömma om att sätta ditt arbete eller något av dina många intressen före barnen. Aldrig någonsin. Du var på alla sätt en fantastisk mamma, och jag hoppas att barnen, åtminstone A och F, främst kan minnas dig för den ljusa tid som föregick det besked som plötsligt skulle drabba vår familj.

Nils Eriksson – Silver i ditt hår (ca 4 min)

I oktober 2008 kom den dagen jag önskar jag kunde radera ur tiden för alltid. Länge hade du haft ont och länge hade oron legat över oss som en skugga. Jag minns hur vi sitter i rummet på sjukhuset, V 5 veckor i min famn, du i sjuksängen, vi gråter, jag kan fortfarande känna hur jag skakar i hela kroppen.

Cancer.

Läkaren gör vad han kan för att ingjuta hopp i oss, men ordet cancer ekar i våra huvuden och skapar en rädsla jag tror varken du eller jag känt förut. Men vi tog oss samman och ganska snart hittade vi hoppet, och under de nästan 14 månader som följde levde hoppet nästan alla dagar.

Vi fick många tunga besked under den här tiden. Vi valde att hela tiden prata med A och F, för att de aldrig skulle känna sig åsidosatta eller bortglömda. Alla var vi oroliga, men vi höll ihop som familj mycket tack vare stödet från omgivningen, och mest då från våra föräldrar. Jag tror också att ditt lugn och din förmåga att känna och förmedla hopp var avgörande under den här tiden.

Och som du kämpade. Du fortsatte att vara samma Mari genom hela den svåra sjukdomsperioden, och återigen var gensvaret beundran. Många undrade hur du orkade vara så stark och hoppfull. Vi sade ofta till varandra under det sista året att vi hade det bra på många sätt. Vi fick tillbringa mycket tid tillsammans, både med varandra och med barnen, vi fortsatte resa, och vi hittade de små ljusglimtarna i tillvaron som god mat, ett gott vin eller en bra film.

När jag skrivit dessa ord till dig har jag på många sätt gjort om vår gemensamma livsresa. Det var inte lätt att skriva, men kanske var det nödvändigt. Jag har gråtit, ibland känt bottenlös förtvivlan, men också, vilket jag hoppas har framgått, känt stolthet över att ha varit en del av ditt alltför korta liv.

Jag och barnen skall för alltid bära våra minnen av dig i glädje och sorg, och vi har gemensamt bestämt att bevaka himlen, där en ny stjärna är på väg att tändas.

Kanske kan det hjälpa oss vidare.