Vår historia - del 15

Efter att ha varit bortrest i några dagar för att slutföra husköpet i Italien, var det med stor lättnad jag och min kompis M landade på Skavsta onsdagen den 2/12. Tack och lov hade inte Mari drabbats av några bakslag under resan. Hon mådde hyfsat - men framför allt - hon levde. Dagarna i Italien präglades av förväntan och glädje, drömmen skulle äntligen förverkligas, men med glädjen konkurrerade oro och rädsla. Tänk om hon plötsligt skulle ha blivit sämre, eller ännu värre dött under resan? Jag kommer under resten av mitt liv vara tacksam att så inte blev fallet.


På palliativa avdelningen låg Mari och var glad över att vara ägare till en olivlund. Mitt i allt elände kunde hon finna glädje i vi hade fullföljt våra planer. På avdelningen berättade hon för några i personalen om hur glad hon var och hon fick en citronkvist och texten till "Jag längtar till Italien" av en av sköterskorna. De visste ju allvaret och blev nog överaskade av att Mari kunde känna sådan glädje över detta alltmer - för Maris del - omöjliga projekt. Hon var tydlig med att hon skulle bli starkare och kunna resa igen, men jag tror att hon innerst inne visste att det skulle bli väldigt svårt. Hon var en kämpe min Mari, envis och beslutsam som få andra.


I min telefon har jag kvar 49 sms från Mari som alla skickades i perioden 5-7/12. Den 5:e fick jag följande sms mitt på dagen: "Jag älskar er. Har ni en bra lördag? Jag mår bra och känner mig glad. Puss m". Läget hade stabiliserats redan innan min frånvaro och det höll i sig. Vi var lugna och såg fram emot att ordna så att Mari skulle få fira jul hemma. På palliativa pågick förberedelserna, en säng var beställd och även en del andra hjälpmedel. Två timmar efter nyss nämnda sms skrev hon: "Varför har jag inte nappat på att ha musik förut? RB är ju rena medicinen mot och för allt!". Robbie Williams och en mp3-spelare visade sig vara mitt i prick.


Samma kväll kom jag hem från IKEA med några ljusstjärnor som jag monterade i köket och vardagsrummet. Efter att ha skickat bilden här bredvid i ett mms fick jag några uppmuntrande svar, dom blev godkända av heminredningsgeneralen. Efter en stund kom ytterligare ett sms som avslöjar Maris praktiska sida, samma sida som medförde att hon alltid samlade på sig saker här hemma: "Behåll kartongerna för vinterförvaringen". Det var en bra lördag på palliativa avdelningen. Jag förvånas fortfarande hur en döende kvinna på 38 år som inte längre kunde gå, lyckades hitta sådan glädje och kraft i de små tingen som pågick omkring henne. Hon engagerade sig i allt. En av hennes sysslingar fick sitt första barn i början av december och Mari var överlycklig: hon fick en bild via mms på den nyfödda flickan som hon stolt vidarebefordrade till stora delar av vänkretsen och släkten. Som ni förstår ägnade hon inte några tankar på hur mobilräkningen skulle arta sig när den dök upp på chefens skrivbord, och tur var väl det. Telefonen var hennes viktigaste redskap där i sjukhussängen om man bortser från den medicinska utrustningen. Med telefonen kunde hon delta i allt som hände, utan att behöva prata hela tiden. Ofta var hon andfådd och trött och hade svårt att prata, och de människor som säger sig ogilla sms som meddelandeform har troligen inte varit i Maris situation. Den här lördagen pratade hon med barnen i telefon, eftersom vi just den dagen inte besökte henne allihop. Barnen var med 3-4 gånger i veckan. Deras bristande tålamod på sjukhuset begränsade glädjen både för dem och Mari vid besöken, men jag försökte vara där en stund varje dag. Hemma avlöste barnvakterna varandra och logistiken tog mycket tid. Varje gång barnen besökte Mari hade de med sig teckningar som vid det här laget prydde en del av rummet. 


På söndagsmorgonen kom det sms som jag redan skrivit om i ett tidigare inlägg: "Vi har ett hus i Italien!". Några minuter senare: "Vi har ett hus i Italien!! Fel knapp! Frukostdags. Hur mår mina damer? Och hur mår du? M". Klockan var då tjugo över sju på morgonen. På min motfråga svarade hon: "Lite öm i magen. Börjar äta frukost nu. Pigg och glad. Längtar efter er. Mari. Bra skiva!". Vid den här tiden hade metastaserna i levern blivit många och stora, för den nya cellgiftskur som Mari fått under hösten gjorde ingen nytta i levern. Den var stenhård och svullen och så markerad på magen att det gick att känna den med handen även för en lekman. 


En stund senare denna söndag bad hon att min ena lillebror, nybliven pappa till sitt första barn sedan ett par månader, skulle ta med sig resten av familjen och hälsa på henne. De blev glada och promenerade dit senare på dagen. Det blev sista gången de träffade varandra. Den här dagen var jag också där en stund, men om jag minns rätt var inte barnen med. Istället följde de med på måndagen. På söndagskvällen skickade jag ett sms och frågade hur hon mådde. "Flåsigt, men det verkar ge sig just nu". Efter en pigg helg hade Maris kropp sakta börjat stänga ner de livsuppehållande systemen. Under hela hösten hade hon i omgångar varit andfådd och jag blev inte mer orolig än vanligt den här kvällen. Hon brukade få lite mer syrgas eller vätskedrivande medicin för att tömma lungorna på vatten, och oftast hjälpte det. Vi hade vant oss vid situationen och förstod inte att tiden snart var ute.


På måndagsmorgonen den 7:e skrev hon: "Godmorgon! Börjar dagen med ett litet stomiläckage och syperbytarna, men nu har jag ätit lite och nu känns det bättre. Hur har ni det? Puss M". Ett av teamen som bytte lakan hos Mari (en omständig prodedur med någon som har svårt att röra sig i sängen) var riktiga klåpare och hon blev alltid irriterad på dem. Det gjorde ont och blev onödigt besvärligt när "superbytarna" var i farten, såsom denna morgon. Ändå hade hon omtanke att fråga hur VI hade det här hemma. Lite senare skrev hon att hon inte hade ont den här dagen och att ny personal hade tagit över. Hon skrev också att det skulle bli mysigt att ses. Den här måndagen skulle hennes kusin som var bosatt i Norrland komma på besök. De hade vuxit upp nära varandra och var som syskon. Mari älskade honom, det finns inga ord som passar bättre, och hon var otroligt glad att han skulle komma. Lite senare skulle även jag ansluta med barnen, efter att de fått prata med varandra i lugn och ro i några timmar. Innan han dök upp hos Mari tog batterierna slut i mp3-spelaren, vilket hon skrev i ett sms kl. 08.06. Även Maris egna, kroppsliga, batterier var på väg att ta slut utan att vi förstod att tiden nu var väldigt knapp. På förmiddagen fick hon plötsligt väldigt ont i magen, vilket klingade av efter en cocktail av droger. Mitt på dagen fick jag en kopia på ett sms som hon skickat till sin kusin där hon skriver att hon fått en röntgentid kl. 13 och behövde skjuta på besöket en stund. Läkarna ville undersöka om hon hade vatten i lungorna, hon hade som nämnts fått ont och även blivit mer andfådd innan lunch. Kl. 13.28: "Ingen vätska i lungorna. Bra eller dåligt. Vet ej". Jag trodde det var bra vilket jag också skrev som svar på hennes meddelande. Det var inte ett bra röntgenbesked skulle det visa sig. Hennes efterlängtade kusin kom som planerat på eftermiddagen och när jag var på väg in till henne med barnen fick jag lite efter kl. 16 följande meddelande: "Andfådd. Förbered tjejerna". Då visste jag som tur var inte att detta var det sista sms som jag någonsin skulle få av henne. Efter detta sista sms från Mari finns i telefonen en lång rad bestörta meddelanden från vänner och släkt som inget hellre ville än att få hjälpa oss. Deltagandet var stort och ärligt, för Mari var en väldigt omtyckt person och många hade följt hennes sjukdomstid. Dessa meddelanden började komma den 8:e december, efter att allt var över. Ett sting av oro kan jag ännu minnas när jag läste detta sista sms, men jag var luttrad efter 14 månader fyllda av allt som cancer för med sig och slog det ifrån mig. Mari brukade återhämta sig. När vi kom fram till avdelningen och Maris rum var kusinen där och stämningen var oväntat bra. Men Mari andades häftigt. Det här var samma morgon som hon varit smärtfri och hade haft andningen under kontroll, så en förändring ar uppenbar. Det pågick en sista kamp i Maris kropp måndagen den 7:e december 2009, och när vi var hos henne minns jag hennes vita händer och fötter som var iskalla trots ett lager av filtar. Hon orkade ändå uppbringa en stor glädje över barnen och lillebror satt hos henne i sängen för sista gången, tjejerna var glada som vanligt och satte upp nya teckningar på väggen.


Min svärmor har berättat att Mari vid deras besök samma kväll uppgivet hade kastat mobilen på sängen framför sig och uttryckt frustration över att hon inte fick till några meddelanden. Hon fick inte "ihop" det längre.


Den kvällen skickade jag ett sista sms till Mari kl 22.30: "Vaken?". Jag fick inget svar.