Hej Vill bara tacka dig för att du orkat skriva och berätta om er tid.. Jag förlorade min man i coloncancer för 3 år sedan nu till jul , han var också envis och kämpade in i det sista.. Jag vet fortfarande inte hur man ska "komma vidare", saknaden är enorm och minnen är svårt att leva på! Stora kramar till dig/ Lena
Hej Lena. Ja, då vet du vad det handlar om. Beklagar din förlust. För mig har det snart gått ett år och jag vet naturligtvis inte hur det kommer vara om ytterligare två år, men jag mår ganska bra idag. Egentligen är jag inte särskilt ensam, har familj och vänner, varav några riktigt nära sådana, men efter 19 år med Mari så är det märkligt tomt och ensamt i alla fall. Ibland känns livet fattigt trots barnen och alla möjlighter det innebär att få leva. Kram.
Tack för ditt fantastiskt fina sätt att beskriva den sjukdomstid ni gick igenom tillsammans.
Vad vacker Mari är på bilden! Hon ser verkligen söt och mycket sympatisk ut på alla foton du lagt ut men denna bild var extra fin tycker jag; en riktigt ögonblicksbild, inget tillrättalagt, och hon ser så ung och vacker ut så jag får en klump i halsen av att tänka på att hon inte finns för sin man och sina barn mer... //Mona
Hej Mona, tack för din kommentar. det stämmer, bilden är tagen mitt i dansen runt midsommarstången, en riktig ögonblicksbild. Konstigt att tänka sig att hon hade cancer redan då. Smärtorna kom ca 8-9 månader efter att bilden togs. Och ja, hon var sympatiskt, vacker, naturlig, ärlig. Det finns många som kan intyga det. I nästa blogginlägg kommer jag lägga upp en text skriven till henne som lästes upp vid begravningen. Där framgår lite mer hur och vem hon var. Bloggen närmar sig sitt slut, men jag vill hinna med att teckna ett tydligare personporträtt först.
4 kommentarer:
Hej
Vill bara tacka dig för att du orkat skriva och berätta om er tid.. Jag förlorade min man i coloncancer för 3 år sedan nu till jul , han var också envis och kämpade in i det sista..
Jag vet fortfarande inte hur man ska "komma vidare", saknaden är enorm och minnen är svårt att leva på! Stora kramar till dig/ Lena
Hej Lena. Ja, då vet du vad det handlar om. Beklagar din förlust. För mig har det snart gått ett år och jag vet naturligtvis inte hur det kommer vara om ytterligare två år, men jag mår ganska bra idag. Egentligen är jag inte särskilt ensam, har familj och vänner, varav några riktigt nära sådana, men efter 19 år med Mari så är det märkligt tomt och ensamt i alla fall. Ibland känns livet fattigt trots barnen och alla möjlighter det innebär att få leva. Kram.
Tack för ditt fantastiskt fina sätt att beskriva den sjukdomstid ni gick igenom tillsammans.
Vad vacker Mari är på bilden! Hon ser verkligen söt och mycket sympatisk ut på alla foton du lagt ut men denna bild var extra fin tycker jag; en riktigt ögonblicksbild, inget tillrättalagt, och hon ser så ung och vacker ut så jag får en klump i halsen av att tänka på att hon inte finns för sin man och sina barn mer...
//Mona
Hej Mona, tack för din kommentar. det stämmer, bilden är tagen mitt i dansen runt midsommarstången, en riktig ögonblicksbild. Konstigt att tänka sig att hon hade cancer redan då. Smärtorna kom ca 8-9 månader efter att bilden togs. Och ja, hon var sympatiskt, vacker, naturlig, ärlig. Det finns många som kan intyga det. I nästa blogginlägg kommer jag lägga upp en text skriven till henne som lästes upp vid begravningen. Där framgår lite mer hur och vem hon var. Bloggen närmar sig sitt slut, men jag vill hinna med att teckna ett tydligare personporträtt först.
Skicka en kommentar