Efter att ha varit bortrest i några dagar för att slutföra husköpet i Italien, var det med stor lättnad jag och min kompis M landade på Skavsta onsdagen den 2/12. Tack och lov hade inte Mari drabbats av några bakslag under resan. Hon mådde hyfsat - men framför allt - hon levde. Dagarna i Italien präglades av förväntan och glädje, drömmen skulle äntligen förverkligas, men med glädjen konkurrerade oro och rädsla. Tänk om hon plötsligt skulle ha blivit sämre, eller ännu värre dött under resan? Jag kommer under resten av mitt liv vara tacksam att så inte blev fallet.
På palliativa avdelningen låg Mari och var glad över att vara ägare till en olivlund. Mitt i allt elände kunde hon finna glädje i vi hade fullföljt våra planer. På avdelningen berättade hon för några i personalen om hur glad hon var och hon fick en citronkvist och texten till "Jag längtar till Italien" av en av sköterskorna. De visste ju allvaret och blev nog överaskade av att Mari kunde känna sådan glädje över detta alltmer - för Maris del - omöjliga projekt. Hon var tydlig med att hon skulle bli starkare och kunna resa igen, men jag tror att hon innerst inne visste att det skulle bli väldigt svårt. Hon var en kämpe min Mari, envis och beslutsam som få andra.
I min telefon har jag kvar 49 sms från Mari som alla skickades i perioden 5-7/12. Den 5:e fick jag följande sms mitt på dagen: "Jag älskar er. Har ni en bra lördag? Jag mår bra och känner mig glad. Puss m". Läget hade stabiliserats redan innan min frånvaro och det höll i sig. Vi var lugna och såg fram emot att ordna så att Mari skulle få fira jul hemma. På palliativa pågick förberedelserna, en säng var beställd och även en del andra hjälpmedel. Två timmar efter nyss nämnda sms skrev hon: "Varför har jag inte nappat på att ha musik förut? RB är ju rena medicinen mot och för allt!". Robbie Williams och en mp3-spelare visade sig vara mitt i prick.
Samma kväll kom jag hem från IKEA med några ljusstjärnor som jag monterade i köket och vardagsrummet. Efter att ha skickat bilden här bredvid i ett mms fick jag några uppmuntrande svar, dom blev godkända av heminredningsgeneralen. Efter en stund kom ytterligare ett sms som avslöjar Maris praktiska sida, samma sida som medförde att hon alltid samlade på sig saker här hemma: "Behåll kartongerna för vinterförvaringen". Det var en bra lördag på palliativa avdelningen. Jag förvånas fortfarande hur en döende kvinna på 38 år som inte längre kunde gå, lyckades hitta sådan glädje och kraft i de små tingen som pågick omkring henne. Hon engagerade sig i allt. En av hennes sysslingar fick sitt första barn i början av december och Mari var överlycklig: hon fick en bild via mms på den nyfödda flickan som hon stolt vidarebefordrade till stora delar av vänkretsen och släkten. Som ni förstår ägnade hon inte några tankar på hur mobilräkningen skulle arta sig när den dök upp på chefens skrivbord, och tur var väl det. Telefonen var hennes viktigaste redskap där i sjukhussängen om man bortser från den medicinska utrustningen. Med telefonen kunde hon delta i allt som hände, utan att behöva prata hela tiden. Ofta var hon andfådd och trött och hade svårt att prata, och de människor som säger sig ogilla sms som meddelandeform har troligen inte varit i Maris situation. Den här lördagen pratade hon med barnen i telefon, eftersom vi just den dagen inte besökte henne allihop. Barnen var med 3-4 gånger i veckan. Deras bristande tålamod på sjukhuset begränsade glädjen både för dem och Mari vid besöken, men jag försökte vara där en stund varje dag. Hemma avlöste barnvakterna varandra och logistiken tog mycket tid. Varje gång barnen besökte Mari hade de med sig teckningar som vid det här laget prydde en del av rummet.
På söndagsmorgonen kom det sms som jag redan skrivit om i ett tidigare inlägg: "Vi har ett hus i Italien!". Några minuter senare: "Vi har ett hus i Italien!! Fel knapp! Frukostdags. Hur mår mina damer? Och hur mår du? M". Klockan var då tjugo över sju på morgonen. På min motfråga svarade hon: "Lite öm i magen. Börjar äta frukost nu. Pigg och glad. Längtar efter er. Mari. Bra skiva!". Vid den här tiden hade metastaserna i levern blivit många och stora, för den nya cellgiftskur som Mari fått under hösten gjorde ingen nytta i levern. Den var stenhård och svullen och så markerad på magen att det gick att känna den med handen även för en lekman.
En stund senare denna söndag bad hon att min ena lillebror, nybliven pappa till sitt första barn sedan ett par månader, skulle ta med sig resten av familjen och hälsa på henne. De blev glada och promenerade dit senare på dagen. Det blev sista gången de träffade varandra. Den här dagen var jag också där en stund, men om jag minns rätt var inte barnen med. Istället följde de med på måndagen. På söndagskvällen skickade jag ett sms och frågade hur hon mådde. "Flåsigt, men det verkar ge sig just nu". Efter en pigg helg hade Maris kropp sakta börjat stänga ner de livsuppehållande systemen. Under hela hösten hade hon i omgångar varit andfådd och jag blev inte mer orolig än vanligt den här kvällen. Hon brukade få lite mer syrgas eller vätskedrivande medicin för att tömma lungorna på vatten, och oftast hjälpte det. Vi hade vant oss vid situationen och förstod inte att tiden snart var ute.
På måndagsmorgonen den 7:e skrev hon: "Godmorgon! Börjar dagen med ett litet stomiläckage och syperbytarna, men nu har jag ätit lite och nu känns det bättre. Hur har ni det? Puss M". Ett av teamen som bytte lakan hos Mari (en omständig prodedur med någon som har svårt att röra sig i sängen) var riktiga klåpare och hon blev alltid irriterad på dem. Det gjorde ont och blev onödigt besvärligt när "superbytarna" var i farten, såsom denna morgon. Ändå hade hon omtanke att fråga hur VI hade det här hemma. Lite senare skrev hon att hon inte hade ont den här dagen och att ny personal hade tagit över. Hon skrev också att det skulle bli mysigt att ses. Den här måndagen skulle hennes kusin som var bosatt i Norrland komma på besök. De hade vuxit upp nära varandra och var som syskon. Mari älskade honom, det finns inga ord som passar bättre, och hon var otroligt glad att han skulle komma. Lite senare skulle även jag ansluta med barnen, efter att de fått prata med varandra i lugn och ro i några timmar. Innan han dök upp hos Mari tog batterierna slut i mp3-spelaren, vilket hon skrev i ett sms kl. 08.06. Även Maris egna, kroppsliga, batterier var på väg att ta slut utan att vi förstod att tiden nu var väldigt knapp. På förmiddagen fick hon plötsligt väldigt ont i magen, vilket klingade av efter en cocktail av droger. Mitt på dagen fick jag en kopia på ett sms som hon skickat till sin kusin där hon skriver att hon fått en röntgentid kl. 13 och behövde skjuta på besöket en stund. Läkarna ville undersöka om hon hade vatten i lungorna, hon hade som nämnts fått ont och även blivit mer andfådd innan lunch. Kl. 13.28: "Ingen vätska i lungorna. Bra eller dåligt. Vet ej". Jag trodde det var bra vilket jag också skrev som svar på hennes meddelande. Det var inte ett bra röntgenbesked skulle det visa sig. Hennes efterlängtade kusin kom som planerat på eftermiddagen och när jag var på väg in till henne med barnen fick jag lite efter kl. 16 följande meddelande: "Andfådd. Förbered tjejerna". Då visste jag som tur var inte att detta var det sista sms som jag någonsin skulle få av henne. Efter detta sista sms från Mari finns i telefonen en lång rad bestörta meddelanden från vänner och släkt som inget hellre ville än att få hjälpa oss. Deltagandet var stort och ärligt, för Mari var en väldigt omtyckt person och många hade följt hennes sjukdomstid. Dessa meddelanden började komma den 8:e december, efter att allt var över. Ett sting av oro kan jag ännu minnas när jag läste detta sista sms, men jag var luttrad efter 14 månader fyllda av allt som cancer för med sig och slog det ifrån mig. Mari brukade återhämta sig. När vi kom fram till avdelningen och Maris rum var kusinen där och stämningen var oväntat bra. Men Mari andades häftigt. Det här var samma morgon som hon varit smärtfri och hade haft andningen under kontroll, så en förändring ar uppenbar. Det pågick en sista kamp i Maris kropp måndagen den 7:e december 2009, och när vi var hos henne minns jag hennes vita händer och fötter som var iskalla trots ett lager av filtar. Hon orkade ändå uppbringa en stor glädje över barnen och lillebror satt hos henne i sängen för sista gången, tjejerna var glada som vanligt och satte upp nya teckningar på väggen.
Min svärmor har berättat att Mari vid deras besök samma kväll uppgivet hade kastat mobilen på sängen framför sig och uttryckt frustration över att hon inte fick till några meddelanden. Hon fick inte "ihop" det längre.
Den kvällen skickade jag ett sista sms till Mari kl 22.30: "Vaken?". Jag fick inget svar.
Här kommer en liten fortsättning på del 14. Vacker morgon idag, bilden här nedan tog jag för mindre än 10 minuter sedan. Gårdagens inlägg i bloggen inspirerade mig till att lyssna på Uno S, vilket var ett tag sedan. Den textrad jag nämnde igår kommer ur "Tid att gå vidare" som egentligen handlar om ett uppbrott, men som jag tycker innehåller mycket generell visdom om sorg och sorgearbete. Just nu rullar den ur högtalarna här i bakgrunden. Ren poesi.
Hela låten om någon skulle vara intresserad:
http://www.youtube.com/watch?v=Cy-rJTOMryc
Ser ut genom mitt fönster
Där regnet gjort allting vått
Och jag hör en sång om kärlek någonstans
Gryningen lovar en ny dag
Bara en skugga av ensamhet finns kvar
Allting kan förändras, men man vill inte förstå
Livet skiftar under åren som går
Vad är det jag önskar se?
Utanför står sanningen och ler
Det är tid att gå vidare
- det är tid att börja om
Det är tid att gå vidare
- det är tid att börja om
Det är tid att gå vidare...
Har många gånger känt, denna rädsla för
Att bryta upp och tvingas vidare igen
Men nu vet jag vad jag vill och vad jag ska
Det finns inga frågor kvar
En behaglig känsla fyller mig
Det jag behöver bär jag inom mig
Det är tid att gå vidare
- det är tid att börja om
Det är tid att gå vidare
- det är tid att börja om
Det är tid att gå vidare...
Ja så vände vinden
Allt dunkelt blev till ljus
Jag kunde fånga min dag igen
Ja, jag vet nu att det finns så mycket mer
Som mina ögon inte kan se
Här finns ingen rädsla, ingen bitterhet
Doften av frihet ger mig strykan tillbaks
Och min ande är fri
Jag skall låta mina fötter trampa en ny stig
En helt ny stig
Det är tid att gå vidare
- det är tid att börja om
Det är tid att gå vidare
- det är tid att börja om
Det är tid att gå vidare...
Den saknad jag kände förut är bara ett minne nu
Det är tid att gå vidare
- det är tid att börja om
Några dagar innan Maris död önskade hon sig att kunna lyssna till musik. Hon var inlagd vid palliativa enheten sedan mer än två veckor och hade tröttnat på att bläddra i tidningar och se på TV. Hemma hade vi en enkel mp3-spelare som jag laddade med en blandning som jag visste att Mari skulle uppskatta. Mestadels Robbie Williams. Bland mina sparade SMS finns flera meddelanden som visar hur mycket hon gladdes åt att ha tillgång till musik igen.
Hemma snurrade ofta skivor av nämnde Robbie W i spelaren när Mari valde, liksom Travis, Fairground Attraction, Beck m.fl. Annat som låg henne varmt om hjärtat var svenska trubadurer och vissångare: Stefan Sundström, Cornelis W, Rikard Wolf och Lisa Ekdahl. Vi har också genom åren tillsammans lyssnat mycket på Uno Svenningsson och Bo Kaspers Orkester. Så många minnen sitter i dessa artister, deras låtar och särskilda uttryck. För mig är musik starkt förknippat med olika minnen - inte minst känslomässiga sådana - och därmed en viktig minneskanal. Dessutom fungerar musik som katalysator i den känslostorm som sorgeprocessen innebär. Jag har många gånger känt mig som mest förtvivlad över Maris död när jag lyssnat på musik, men också, vilket är fantastiskt, känt mig tacksam och stark vid samma tillfällen eller strax därefter.
Mp3-spelarens batterier tog slut två dagar innan Maris kropp gjorde detsamma. Jag hann ta hem spelaren för att ladda upp den, men hon hann inte få den tillbaka. Att vi inte tänkte på det tidigare? Ingen idé att gräma sig, men lite märkligt är det.
Minns nu en textrad ur en låt av Uno S: "Det är tid att gå vidare, det är tid att börja om". Jag vet inte hur väl det stämmer på mig än, men jag vet att nästa inlägg här på bloggen kommer beskriva våra sista timmar tillsammans.
Ganska precis 11 månader efter att bläcket hade torkat på kontraktet var det äntligen dags. Olivskörd. Det som till en början delvis kändes som en belastning - ca 35 olivträd på tomten - har nu visat sig vara guld värt. Inte så att det ger något imponerande ekonomiskt överskott att skörda oliver i den här omfattningen, men det var en alltigenom fantastisk upplevelse att få vara med om en olivskörd på vår egen tomt.
Lördagen den 6:e november både skördade vi och pressade fram oljan i den lokala Frantoion, pressen. Vid halv åtta på morgonen kom de som skulle hjälpa oss, 4 personer som bor i närheten. En familj med mamma, pappa och en av sönerna med sig, samt en äldre bekant till familjen. Verkligen trevliga människor, tillika skickliga olivskördare. För mamman i familjen var det 33:e året i följd med olivhantering. Två av dem var pensionerade (en finanspolis och en brevbärare) och en var snart utexaminerad eltekniker. Inga heltidsjordbrukare alltså. Istället har de som många andra i den här byn och på stora delar av den italienska landsbygden egna olivträd för husbehov. Många äger en eller flera olivlundar på kullarna omkring byn, och i november skördas och pressas det för högtryck. Allt pressas inte, utan en del läggs istället på burk i saltlag.
De hade med sig utrustning som underlättar skörden: stora nät som läggs ut under träden, en kompressor och två stycken tryckluftsdrivna "piskor". Genom att dra piskorna genom grenarna skakas och dras oliverna ner på näten som läggs ut under träden. De samlas sedan ihop i säckar.
Bara att få vistas i den här miljön är för mig helt fantastiskt, men samtidigt sorgligt eftersom Mari inte kan vara med. Hon hade fullkomligt älskat att skörda sina egna oliver, landskapsarkitekt som hon var med stort intresse för träd och växter, och med en särskild relation till Italien och olivträd. Hon hade en särskild känsla för det genuina, äkta och okonstlade i tillvaron.
Den här resan uppskattades väldigt mycket även av barnen. De fick hjälpa till med att samla in ved på tomten, bära in den i huset, elda i öppna spisen, skörda oliver och hann dessutom med ett dopp i havet. Vi åkte ned tillsammans med Maris föräldrar och hade en avslappnande vecka i huset. Vädret varierade mellan +22 och sol som bäst och några grader kallare än så med regnskurar vissa dagar. Lördagen var väldigt vacker från morgon till kväll och alla bilder i detta inlägg är tagna under själva olivskörden.
I Januari är det dags att beskära träden, och de kommande åren bör skörden kunna bli betydligt bättre. En äldre herre som jag pratade med utanför olivpressen sade att man kan få upp till 50 kg från ett enda träd om det är stort och skörden är bra. Han bodde i Modena i norra Italien, men hade några olivlundar omkring Pisticci som han stolt visade upp genom att skjutsa omkring mig i en duktigt sliten skumpande Suzuki-jeep. Totalt sett han 1000 olivträd och flera olika fastigheter både i Pisticci och Modena. Han visade sig vara läkare och liksom många andra italienare jordbrukare på fritiden. Om hans siffror stämmer skulle vi kunna få över 200 liter olja bara från våra 35 träd. Hur man skall lyckas få hem oljan till Sverige utan att bli ruinerad får framtiden utvisa. Kul med oliver är det i vilket fall som helst!
Jag kommer ha svårt att skriva något de kommande dagarna. Återkommer i mitten eller slutet av nästa vecka. Eftersom det finns några där ute som följer bloggen vill jag att ni skall veta att jag inte kastat in handduken, utan skall fortsätta som planerat med de svåra sista veckorna i Maris liv. Tills dess, ha det fint.
Samma kväll kom jag hem från IKEA med några ljusstjärnor som jag monterade i köket och vardagsrummet. Efter att ha skickat bilden här bredvid i ett mms fick jag några uppmuntrande svar, dom blev godkända av heminredningsgeneralen. Efter en stund kom ytterligare ett sms som avslöjar Maris praktiska sida, samma sida som medförde att hon alltid samlade på sig saker här hemma: "Behåll kartongerna för vinterförvaringen". Det var en bra lördag på palliativa avdelningen. Jag förvånas fortfarande hur en döende kvinna på 38 år som inte längre kunde gå, lyckades hitta sådan glädje och kraft i de små tingen som pågick omkring henne. Hon engagerade sig i allt. En av hennes sysslingar fick sitt första barn i början av december och Mari var överlycklig: hon fick en bild via mms på den nyfödda flickan som hon stolt vidarebefordrade till stora delar av vänkretsen och släkten. Som ni förstår ägnade hon inte några tankar på hur mobilräkningen skulle arta sig när den dök upp på chefens skrivbord, och tur var väl det. Telefonen var hennes viktigaste redskap där i sjukhussängen om man bortser från den medicinska utrustningen. Med telefonen kunde hon delta i allt som hände, utan att behöva prata hela tiden. Ofta var hon andfådd och trött och hade svårt att prata, och de människor som säger sig ogilla sms som meddelandeform har troligen inte varit i Maris situation. Den här lördagen pratade hon med barnen i telefon, eftersom vi just den dagen inte besökte henne allihop. Barnen var med 3-4 gånger i veckan. Deras bristande tålamod på sjukhuset begränsade glädjen både för dem och Mari vid besöken, men jag försökte vara där en stund varje dag. Hemma avlöste barnvakterna varandra och logistiken tog mycket tid. Varje gång barnen besökte Mari hade de med sig teckningar som vid det här laget prydde en del av rummet. 
