onsdag 8 december 2010

Det sista inlägget i den här bloggen

Idag, den 8:e december, är det exakt ett år sedan Mari dog kl. 13.15 på palliativa avdelningen vid sjukhuset i vår hemort. Efter en otroligt intensiv arbetsdag med väldigt lite utrymme att tänka annat än jobb, sitter jag just nu och känner hur allting kommer över mig. Det är skönt och sorgligt på samma gång. Det första året utan Mari är avklarat och jag och resten av familjen har klarat av det. Saknaden finns där hela tiden, men livet börjar samtidigt ljusna.


Snart har det gått 4 månader sedan arbetet med att teckna ned vår historia påbörjades. Det har varit ett projekt med syftet att för egen del tvinga mig att tänka igenom och försöka minnas så mycket som möjligt, som ett stöd i bearbetningen av sorgen. Det har också funnits en tanke att dela med mig av vår historia till dem som hittar hit till bloggen, antagligen för att de söker efter information om cancer eller hur det är att vara anhörig. Samtidigt har det varit mitt sätt att motivera mig att skriva ned min bild Maris sjukdom och alltför tidiga bortgång, för att det inte skall falla i glömska. Bloggen skall tryckas i bokform för att sparas till barnen. En dag kommer barnen att vilja veta, och då finns i alla fall en start. Genom Maris sjukdom och död har jag också lärt mig att ingenting är givet: vi kan alla dö precis när som helst. Skulle det hända mig finns nu en pusselbit i det som en gång var Mari, och som fortfarande är Mari i form av minnen hos många människor.


Kanske kommer även jag att läsa inläggen och kommentarerna för att minnas den här tiden, och för att söka efter detaljer som i framtiden suddats ut ur minnet. Den som lever får se heter det i ett välkänt talesätt. Jag hoppas vara en av dem.




Idag är jag också aningen kluven. Arbetet med bloggen har givit mycket tillbaka, genom bearbetning av minnen, letande bland fotografier och inte minst genom att några av Er läsare kommenterat här på bloggen. Många av kommentarerna har varit stärkande i min uppfattning av det här har varit meningsfullt, inte bara för mig, utan också för andra. Samtidigt har andra intressen tvingats stå tillbaka. Under den här tiden har jag inte läst böcker och knappt sett en film, båda stora intressen hos mig. Tiden har räckt till barnen, jobbet, en del fysisk träning och såklart släkt och vänner. Det senare i mindre omfattning än vanligt, och mer sällan än jag egentligen önskar. Därför känns det idag som jag både förlorar något värdefullt och vinner tillbaka annat, som saknats en tid. Det är däri kluvenheten består. 


Jag är också glad att Du M fick mig att börja blogga. Tack.


Allting har sin tid. Efter detta inlägg blir det inte fler. Jag kommer sannolikt läsa och replikera på eventuella kommentarer, men sedan ägna mig åt böcker och film istället... Om någon vill komma i kontakt med mig, exempelvis som anhörig i en liknande situation, finns min mailadress här intill. Jag vill också passa på att skicka lite cyberstyrka till Dig och Er som behöver det, för jag vet att några läsare här har liknande eller andra svåra situationer att kämpa med. Våga tro att varje dag är värdefull och sluta aldrig drömma.


Bilden här ovan har redan förekommit här i bloggen i oktober. Den visar Mari på stranden i Pisticci, Marina di Pisticci, i mitten av Mars 2009. Det är inte särskilt länge sedan, men ändå var allt annorlunda då. Hon levde, vi blickade framåt, hoppades. Bilden får symbolisera Mari på väg bort från mig och alla andra som brydde sig om henne, samtidigt som den är en del av arvet och minnena efter henne. Minnen som kommer leva länge länge än. Mari, jag kommer aldrig att glömma dig. Aldrig.


Tack för mig. Tack ni som har läst. Historien är nedtecknad, och härmed slutar bloggen.


T.

41 kommentarer:

Jo. sa...

Jag kommer att läsa här många gånger än. Tack för att du skrivit ner allt, T. Det har varit mycket värdefullt för mig i min saknad efter Mari.

Idag har samma ord funnits i mitt huvud som dök upp på kvällen efter att du berättat för mig att Mari var död. Jag hoppas att det är okej att jag delar med mig av dem.


Till Mari

Idag talar tystnaden i mitt hjärta
och avspeglar sig i mina ögon.
Inget finns att säga, men blev allting sagt?

Tid för tacksamhet och tomhet.
Tacksam att allt vi gjort finns kvar,
från första mötet till det sista,
inne i mig att ta fram
när tomheten blir för stor.

Anonym sa...

Jag vill också tacka så mycket för att jag fått läsa din blogg och följa er historia. För mig har det varit mycket meningsfullt och känslosamt. Jag känner er inte men är nära anhörig till drabbad av spridd tarmcancer med obotlig utgång.

Tack - och hoppas att ni får en fin och fridfull jul.

/Trebarnsmamman

Anonym sa...

stort lycka till i livet för dig och barnen...må era liv bli långa och lyckliga!!

Mia sa...

Tack och lycka till från Mia

Anonym sa...

Tack T för en mycket fin och värdefull blogg - stort och varmt tack för att du delade med dig av vad som hände och för att du lyfter fram din Mari så fint även till oss som aldrig mött henne.
//Mona

Anonym sa...

Vill tacka Dig T för vad jag fått ta´del av i din blogg. Jag är "bara en bloggläsare", har ingen nära anhörig eller vän som är sjuk men dina tankar och berättelser har gett mig så oerhört mycket. Den värme du skriver med, dina ord om Marie, barnen och er som familj har gett mig många stunder av eftertänksamhet. Jag har fått ett annat perspektiv på livet, på vikten av att ta´vara på det värdefulla och att känna tacksamhet till mitt liv, med min familj för livet är ingen självklarhet.
Tack än en gång för dina rader. Ta´vara på Dig och barnen.
Kram / Maria

Anonym sa...

Käre T,

Tack för att jag har fått följa Er/Din resa. Hoppas att bloggandet har hjälpt dig en bit på vägen i Din sorg. Är övertygad om att barnen kommer att uppskatta boken de får. Kan inte låta bli att undra om inte barnen även skulle uppskatta att få nedtecknat lite mer av vem Mari var, mer exakt hur ni träffades osv. Som vuxen tänker man ju en del på sina föräldrar och har många frågor och kanske ingen att fråga. Kanske en blogg om Er historia innan sjukdomen? Eller kanske bara en bok om Du vill vara mer privat.
Har följt Din blogg med stort intresse, Du uttrycker Dig bra och på något konstigt sätt känner jag mig delaktig i sorgen litegrann.
Tack! Stort lycka till i fortsatta livet!
Kram
Ada

Anonym sa...

Varmt tack till dig för att du delade med dig av din historia. Önskar dig och din familj all lycka i framtiden.

Kram
T

Anonym sa...

Kommer sakna dina texter.
M

Anonym sa...

Tack för att du har delat med dig om din familjs sorgliga resa. Det har fått en att tänka till lite varje dag. Jag har lärt mig mycket, att ta vara på tiden man vet inte vad som väntar runt hörnet. Lycka till och hoppas att du och dina barn får ett bra liv. Kram

Mirjana sa...

Tack för att du berättade allt. Jag kommer att läsa om dina texter många ggr till i framtiden. De har gett mig så oerhört mycket.

Det som hände Mari, dig och er familj är tragiskt, men jag upplevde ändå din blogg som en Kärleks historia. Som slutade sorgligt. Men hur många av oss har 19 år av kärlek bakom oss?

Jag tror att Mari har fått många nya beundrare sen du började blogga, inte minst mig. Det verkar ha varit så lätt att älska henne. Förstår att du är "nummer två" ;-)

Jag önskar dig och dina barn ett lyckligt, meningsfullt och kärleksfullt liv. Och att dem ska likna Mari, bara det räcker långt.

Och som Peter Pohl skrev det i "Jag saknar dig, Jag saknar dig"

"Sorgen, sedan, ja den oundvikliga sorgen, den har människorna genom glädjen fått kraft att uthärda och så småningom vända till något gott"

kram//Mirjana

Anonym sa...

Har följt din blogg ett tag och uppskattat den mycket. Du skriver mycket bra och som läsare "sugs" jag in i din fina ömsinta och utlämnande skildring. Om du har tid, ork och tycker att det känns bra - så tycker jag att du ska skriva en bok. All lycka till dig och dina barn.

Kram Anna i Karlstad

T sa...

Hej alla. Ja, vad skall jag säga, var skall jag börja. Överväldigad av alla omtänksamma kommentarer. Några saker vill jag kommentera. Jo: hör av dig när du vill prata, du vet var jag finns. Tack för din dikt, jag har den sparad här hemma också sedan begravningsdagen. Och visst stämmer det att barnen kommer vilja veta mer Ada, du har naturligtvis rätt. Jag har sparat många personliga saker, t ex brev, födelsedagskort mm, som kan hjälpa barnen att minnas och lära sig mer om vem hon var. Kommer nog att skriva mer om Mari framöver, men att berätta vår historia innan sjukdomen skulle inte ha samma värde för andra och heller inte ge mig själv lika mycket som det gjort att berätta om sjukdomstiden. Det har väldigt lågt allmänvärde, varför det får bli i annan form än en blogg isf. Och Mirjana, orden av Peter Pohl är verkligen SANNA. Mari förtjänade den uppskattning hon fick genom livet, fascinerande att hon fått ännu en beundrare. Och du har rätt: inte bara Mari fick 19 år av kärlek. Idag är det för mig en väldig styrka och kraft att ha vår tid tillsammans "i bagaget".

T sa...

Till Anna i Karlstad, vars kommentar jag inte såg innan min lilla replik: TACK. Du kanske inte själv förstår vad din kommentar betyder för mig, men den kommer betyda mycket för mig under lång tid framöver. Måste bara rigga om livet lite för att skapa utrymme för mer skrivtid...

Anonym sa...

Jag kommer köpa din bok T när den kommer ut. Tycker du seriöst ska överväga att skriva "for a living".

Anonym sa...

Tack för att jag fått läsa din historia. Det var en historia fylld med massor av kärlek.
Lev Väl.
Ninna

Anonym sa...

Tack T för att du delat med dig!
Det har gett mig som anhörig i "cancerlandet" otroligt mycket. Jag kommer säkert att läsa delar av bloggen fler gånger.
Jag håller med - du borde skriva en bok!
Sköt om er!
Kram Veronica

Anonym sa...

Tack, har läst allt du skrivit från första till sista ordet.
Fin berättelse om det grymmaste som kan hända en familj. TACK

T sa...

Hmm...kul med uppmuntran, får väl se vad som händer kommande år :-) Väldigt glädjande att bloggen har varit meningsfull för fler än mig själv. Hade inte riktigt väntat mig det eftersom ämnet är smalt. Tack alla ni som läst, och till er som är i "cancerlandet" som Veronica refererar till: kämpa på.

Anonym sa...

Hittar din blogg ikväll.. jag förlorade min älskade mamma för snart 5 år sen och nu är det en tung tid på året.. Jag känner igen mig i så mycket av det du skriver och tårarna rinner då jag läser. Jag slås av din styrka och vet samtidigt att man inte har så mycket annat att välja på än att ta en dag i taget. Jag är ödmjukt tacksam över att fått ta del av din upplevelse och jag tycker vi har en skyldighet att läsa. Det är med stor tacksamhet jag minns denna blogg.
Ord känns så fattiga ibland.. ´
Men TACK!
Varmaste kramar,välj livet!

Anonym sa...

Hittar din blogg ikväll.. jag förlorade min älskade mamma för snart 5 år sen och nu är det en tung tid på året.. Jag känner igen mig i så mycket av det du skriver och tårarna rinner då jag läser. Jag slås av din styrka och vet samtidigt att man inte har så mycket annat att välja på än att ta en dag i taget. Jag är ödmjukt tacksam över att fått ta del av din upplevelse och jag tycker vi har en skyldighet att läsa. Det är med stor tacksamhet jag minns denna blogg.
Ord känns så fattiga ibland.. ´
Men TACK!
Varmaste kramar,välj livet!

T sa...

Hej, du har så rätt...lätt att sammanblanda styrka med något som är det enda alternativet. Jag tror också på att varje människa måste hitta livsenergin och livsglädjen i sig själv, och inte leva "genom" någon annan. Om så är fallet klarar en människa många och hårda smällar, utan att förlora allt hopp om ett gott liv.

Anonym sa...

Tack T. Din blogg är välskriven, uppriktig och kärleksfull. Någon gång har jag tänkt att Mari, som verkar ha varit en person med mycket integritet, kanske inte skulle gillat att bilderna av henne låg kvar på nätet i all evighet, men det vet ju bara du.

Det jag vill skriva är dels att ditt fina sätt att skriva gjort att jag tycker väldigt mycket om dig också. Du verkar vara en minst lite fantastiskt person som din fru. Och dels att ni du mig hopp om att det går att leva lyckligt med någon i 19 år, även om hon/eller han är väldigt speciell och kanske starkare och mer bestämd än vad man själv är. Du verkar i alla fall ha bevarat allt som är du i detta fina äktenskap.

Jag önskar så att du och barnen får ett fint och roligt liv med mycket kärlek!

Kramar från Linda

T sa...

Hej Linda! Tack för fina ord. Ja, jag har bevarat mycket av det som var barnet i mig när jag och Mari träffades vid 19 års ålder. Men jag har också arbetat med mig själv genom coaching i min yrkesroll under mer än 7 år, och har under de senaste 5 åren haft förmånen att ha en och samma otroligt intressanta person som bollplank. Han har hjälpt mig att våga söka ett eget uttryck, något jag tagit fasta på i bloggen. Men det som är sant är också att Mari gjorde mig till en annan människa genom sitt sätt att vara, genom sin envishet och sin uthållighet med min ibland ganska energiska och egocentriska person. Så till det här med fotona: jag har tänkt detsamma. Vad skulle Mari tycka om att hon är förevigad i cyberrymden? Givetvis har jag pratat mycket med bl a svärmor om det här med bilder, för att inte tala om texten vid begravningen, som satt längst in att släppa iväg. Men Mari var också mycket pragmatisk, varför jag tror att hon skulle acceptera bloggen som den är. Den tycks ju ändå ha givit några läsare mening och dessutom andra anhöriga någon form av igenkänning. Eftersom hon inte längre är här så får vi aldrig några svar på det. Kram T

Anna sa...

T,

Du skriver så vackert och kärleksfullt och jag inser att trots att det är så sorgligt att Marie fick leva alltför kort tid och att du miste din älskade när du var mitt i livet så är det kanske få förunnat att få ha älskat någon i 19 år av sitt liv. Jag säger det inte som någon tröst eller ett försök till att du ska vara tacksam, bara ett konstaterande att den kärlek du beskriver är mycket vacker.

TACK för att du har delat med dig av er sista tid tillsammans, du har verkligen talang för ordet.

Jag hoppas du och barnen får en fin jul tillsammans. Tänker också på Maries föräldrar, mina föräldrar har förlorat en son, och jag en bror, så jag känner verkligen med dem också.

Anonym sa...

Tack! Sitter helt lamslagen efter mötet med detta ofattbart grymma öde. Men också märkbart tagen av din ärliga och ogarderade beskrivning av din egen process.

Du återkommer i bloggen flera gånger till frågan om hur det måste känts för din fru, eller någon annan mamma, att veta att hon måste lämna sina barn. Som mamma till små barn är det ju det värsta tänkbara mardrömsscenario. Men efter att ha läst och gråtit mig igenom din blogg tänker jag att dessa tre barn har en pappa som verkar ha full tillgång till sina känslor, förmåga att både sätta ord på dem, visa dem och vara en ansvarsfull och helt närvarande förälder. Efter 19 år tillsammans måste din fru vetat allt detta. Jag önskar er alla fyra ett gott liv tillsammans.

Tack för att du delade med dig av din och din vackra Maris sista tid tillsammans. / Johanna

Anonym sa...

Jag sitter stum efter att ha sträckläst alla dina inlägg. Vilken otroligt vacker återberättelse på ett så fruktansvärt sorgligt slut...

Jag finner inga tröstande ord men gläds åt att barnen har en sån fin pappa. Jag tror som småbarnsmamma att din fru kan ha känt samma trygghet i att ha en sån bra man/pappa.

Hoppas ni alla har det okej i vardagen och att livet i framtiden bara blir ljusare och ljusare...

Kram och stort tack för att du delar med dig..
Susanne

T sa...

Hej! Såg att det kommit in några kommentarer och vill säga något om dem. För det första är det glädjande att bloggen fortfarande läses, trots att inga nya inägg kommer till. Tack för era kommentarer. Många skriver om att jag skulle vara en särskilt bra pappa till mina barn efter att ha läst inläggen. Nja. Det är komplext att vara förälder som många av er vet, och det är definitivt kämpigt att vara ensam förälder till tre barn, även om man som jag har mycket stöd av mina och Maris föräldrar. Inte ens när barnen är stora vet man, tror jag, om man varit en "bra" förälder, eftersom så många faktorer spelar in under en uppväxt. Självklart hoppas jag som de flesta föräldrar att jag gör mer rätt än fel, och kanske får man senare i livet någon form av kvitto på om så var fallet.

Anonym sa...

har sträckläst din blogg och känner igen mig i mycket av det du skriver. Min sambo blev en ängel den 20 februari efter att ha kämpat med sin lungcancer i 15 månader. vi har en dotter på 5 år. hon har förlorat sin pappa och jag min älskade sambo efter att ha varit tillsammans i 10 år. det finns verkligen inget positivt med att drabbas av cancer. jag hoppas verkligen att forskningen går framåt så att vi får ha kvar våra nära och kära i livet. I morgon är begravningen, känns jobbigt just nu. vi får ta en dag i sänder.... Hälsningar Yvonne i Luleå

Anna sa...

Tänker ofta på dig och det tragiska som drabbat er. Vill bara önska en GLAD PÅSK!

Kanske funderar du på vad Marie skulle lagt i barnens påskägg, hopprep, såpbubblor ,kulor eller kanske hårspännen och strumpor.

KRAM

Jo. sa...

Tänker på er lite extra idag, på det som skulle varit Maris 40-års dag. Funderar på hur hon hade velat fira den. I Italien kanske eller hemma med familj, vänner och god mat... Saknar henne och det vi hade. <3

Anonym sa...

Vilken fantastisk skribent du är! Hittade hit via länkade länkar... och fortsatte att läsa.
Åh vad jag älskar internet och att få ta del av människors kloka tankar. Det ger mig så mycket. Tack.

Så sorgligt det som hände med din fru men så härligt att ni hade varandra i nästan 20 år.
Hoppas att du och dina barn har det bra och att lilla huset i Italien ger ro och glädje.
Marta

~Karin~ sa...

Tack T för att du låter oss ta del av dina fina ord. Så mycket kärlek. Hittade din blogg via en länk och har nu läst alla inlägg. Så fint skrivet och jag önskar dig och barnen massor med lycka i framtiden. kramar /Karin

Anonym sa...

Ojojoj,tack för att jag har fått dela din resa. Hittade också hit via en länk och har nu läsat alla 15 avsnitten. Så välskrivet och så osentimentalt - och just därför så oerhört starkt. Mitt i största möjliga sorg vi räds och knappt orkar tänka beskriver du- läser jag - hopp och tröst. Död är död - men vi klarar den då vi måste - och det finns en enorm kraft och skönhet i det.
Heja dig och finbarnen!

Anonym sa...

Hej,
tack för alla vänliga kommentarer. Det värmer. Precis som flera kommenterat, klarar man ofta mer än man tror. Och det kan bli ett fantastiskt liv även efter en katastrof, men behöver acceptera att det blir ett annat liv än innan.
T.

Anonym sa...

Hittade din blogg idag och har nu sträckläst alla inlägg. En otroligt stark och kärleksfull historia!
Förlorade min mor i cancer när jag var 12 år och jag grät extra mycket när du skrev om hur du berättade för barnen att deras mamma inte skulle överleva. Minns själv hur jag mådde och kände när min pappa hade det samtalet med mig.
Hoppas du och barnen mår bra så här snart två år efter Ms bortgång!

Kramar från Sävedalen

T sa...

Hej,

som synts tidigare har jag lämnat en egen, men anonym kommentar, utan att vara inloggad. Jag hade glömt mina inloggningsuppgifter, men ikväll kom jag på dem och kunde logga in:-). Fortfarande blir jag glad att nya läsare hittar hit och kan få ut något av texterna. Tack för alla kommentarer, de värmer.

Anonym sa...

Tack för att du delat med dig av er vackra men så sorliga historia. Har hittat hit idag och har nu stäck läst allt, tycker ni gjorde så rätt som köpte huset i Italien. Önskar dig och barnen en fortsatt ljus framtid.

Anonym sa...

Tack!
Så mänskligt och naturligt skrivet i från början till slut!
Jag ska tipsa min syster om din blogg - hon - min duktiga storasyste är den som "står vid sidan om" och är den som "blir kvar" precis som du varit. Hoppas ditt liv nu rullar på i positiv riktning så livet går lättare och lättare i "snöklots effekt".....
Elisabeth

Anonym sa...

Tack, din text berör!

Anonym sa...

Hej

Jag har läst denna blogg. Du skriver på mycketet bra sätt, det är lätt att läsa och har man någon anhörig som har/haft denna sjukdom så känner man igen sig i mycket. Hur man har tänkt, situationer som uppstår m.m.

Min sambo, mamma till vår gemensamma son, fick denna sjukdom konstaterad under förra våren. Vi har gått igenom cellgiftbehandling och även några efterkontroller nu. Det har sett ändå rätt okej ut, men någon vätska i buken har de sett sedan förra hösten. Den har nu ökat något, vilket gör att tankarna nu flyger iväg.

Nu ska läkarna undersöka vidare vad detta kan vara för något.

Precis som du skrev i något inlägg så är det ovissheten som är värst, när man inte vet hur läget är. Att få höra av en läkare att så här ligger det till är också själklart jobbigt, men det är först då som man kan ta sig "i kragen" och blicka framåt.

Som nära anhörig försöker man nog som regel att visa sig "stark". Att man inte oroar den som har blivit sjuk med att ställa frågor och prata om sjukdomens negativa sidor, jag gör så(sen om de är rätt eller fel ja det vet man ju inte). Men att försöka hitta dessa halmstrå och bara försöka se ändå det postiva, det tror jag har hjälpt oss. Som när sambon hade tagit sin 2:a cellgiftsdos av 12 då tyckte hon att det var 10 långa gånger kvar(vilket var sant). Att försöka bryta ned att dessa negativa vibbar kan göra att det blir lite lättare. Jag sa till henne istället att hon ju faktiskt gjort 1/6-del nu och då tyckte hon inte att det lät så farligt.

Den som är drabbad tänker nog ännu mera själv på vad som kan hända än vad en nära anhörig gör. Jag har riktigt svårt att somna om kvällarna ibland, hjärnan flyger iväg och tänker och tänker.

Att delge dessa tankar för min sambo det gör jag bara inte, jag känner att då skulle det vara ett sätt att "ge upp".

Utgångspunkten för vilken sjukdom man nu råkar ut för är att inställning ska vara "att det här ska vi klara" (och gör vi inte det så vill vi ha så lång tid som man kan få).

Hoppas allt är bra med dig och dina barn.

Tack än en gång för att du skrivet denna blogg.

MVH

Sambon