Vår historia - del 1

Det liv vi levde fram till i mars 2008 liknade antagligen många andra barnfamiljers. Båda arbetade, våra två döttrar gick i skolan respektive på dagis, och livet handlade mycket om att pussla ihop vardagen med VAB, räkningar och att hinna med både barn och oss själva på ett hyfsat balanserat sätt. Mari var gravid i tredje månaden med lillebror och det mesta var frid och fröjd. Jag hade året innan tillslut gett med mig efter en lång kampanj som gick ut på att försöka få ett till barn. Det var Maris stora önskan att ha en stor familj men jag hade länge tvekat, mest på grund av feghet. Tänkte att det vore korkat att rubba balansen med två friska barn och ett redan fint liv. Vi hade sedan något år tillbaka jobbat 75 repektive 80% med gemensamma lediga fredagar. Alltså 4 dagar arbete och 3 dagar ledigt - något som starkt kan rekommenderas om man har råd eller kan ändra sitt liv så att man får råd. Helt fantastiskt beslut så här i efterhand och det visade sig senare vara en väldig tur att vi gjorde det valet. Något annat som såhär i efterhand känns rätt var att vi levde upp det mesta av våra inkomster. Inte så att vi köpte en massa prylar hit och dit, men vi reste, unnade oss mat och viner av god kvalitet och snålade inte. Baksidan var självklart en närmast obefintlig buffert (som alla privatekonomer talar sig så varma för) och små marginaler. I vårt fall blev det ändå helt rätt, eftersom livet skulle bära med sig tråkiga nyheter hösten 2008. Och man lever bara en gång. 


I mars 2008 började Mari att få ont i magen. Det var ingen konstant smärta, utan kom och gick, ofta med inslag av hugg. Ibland gjorde det riktigt ont och hon uppsökte sjukhus och sin barnmorska flera gånger. För det mesta ville inte sjukvården ta i problemet eftersom man leende hänvisade till att graviditeter alltid för med sig olika förändringar och komplikationer som vanligtvis är helt ofarliga. Mari, som delvis hade påbrå av surjämte och därmed envis som få, gav sig inte. Efter ett tag fick hon Omeprazol då mycket tydde på magkatarr eller magsår. Smärtan kom ifrån nedre magsäcken eller där intill, kanske gallblåsan. Några gånger minns jag att hon ringde mig på jobbet och grät i telefonen när hon inte fått den hjälp hon hoppats på. Värt att nämna är också att Mari hade en sällsynt hög smärttröskel. Mindre än fem minuter efter att vårt första barn hade fötts sade hon att detta ville hon göra om. Inte för lustgasen utan för att hon tyckte det var helt fantastiskt.


En liten parentes: bland de svåraste tankarna att bära handlar om att hon födde våra tre barn, att hon gjorde det på ett sådant fantastiskt sätt, att hon sedan älskade sina barn över allt annat och sedan...dog. Det känns helt enkelt grymt mot barnen - och självklart mot Mari. Hon tvingades inse att hon skulle dö före sina barn, en insikt som jag tror är väldigt svår att förhålla sig till.


Graviditeten löpte som den skulle och Omeprazolet tycktes hjälpa för det blev lite bättre. Hon var sjukskriven ett tag i maj 2008 när det var särskilt besvärligt och under den tiden reste vi, bara Mari och jag, till Italien i några dagar. Minns att hennes chef inte var glad över att hon ansåg sig orka resa men inte jobba. Efter två månader av otaliga sjukhusbesök och mycket smärta behövde hon helt enkelt komma iväg några dagar och jag vet att hon var trött när vi åkte men repade sig allteftersom. Det märkliga var att hon mådde väldigt bra under resan, vilket vi senare förstod handlade om maten. När magen mådde bra tycktes smärtorna lindrigare eller helt lysa med sin frånvaro. Då gjorde vi inte den kopplingen. Graviditeten komplicerade undersökningarna eftersom läkarna varken ville röntga eller använda gastroskopi för att inte skada fostret.


Under sommaren fick hon flera gånger hög CRP, ibland över 200, och behandlades med antibiotika. Bland annat var vi på Gotland en vecka i slutet av juli 2008 med goda vänner och under den tiden besökte vi sjukhuset i Visby ett par gånger. Sjukhuset på vår hemort hade varit i kontakt med Visby och flaggat att vi skulle komma in för att se att CRP sjönk av antibiotikan och det gjorde den. Jag minns att Mari vilade mycket den veckan men att hon ändå njöt av vistelsen och inte minst av ett besök på Sighters krog i Havdhem och det fina vädret. 


Tidigare i juli hade det första tecknet kommit på att något kunde vara riktigt fel. Efter ett besök på Parken Zoo i Eskilstuna med vänner hade vi ätit på en restaurang på vägen hem. Mari, som var rejält stor och i 7 månaden, hade med den gravidas sedvanliga aptit ätit en pizza. Under natten blev hon, trodde vi, allvarligt magsjuk. Hon kräktes med korta mellanrum under 29 timmar och hade samtidigt vansinniga smärtor i magen. Under dagen då hon var som sämst ringde jag våra vänner och restaurangen men ingen annan hade mått dåligt. Vi tyckte det var konstigt men anade inte vad som komma skulle. I efterhand fick vi av läkarna förklaringen att det var tarmvred som hade kommit som en följd av att pizzan skulle passera förbi en stor tumör i tjocktarmen. Inte det första man tänker på efter ett restaurangbesök.


Under augusti var det lite lugnare och Mari var sjukskriven ett tag och började sedan ta ut föräldraledighet lite före lillebrors planerade födelse som var några dagar in i september.


Den 7 september föddes en välskapt kille under en snabb förlossning utan komplikationer. Allt var frid och fröjd, trodde vi, och Mari mådde fint i några veckor. Sedan kom den dagen när allt förändrades i vårat liv.