Var börja? Det finns mycket att säga. Drygt åtta månader har gått sedan jag satt bredvid en säng i ett rum på en palliativ avdelning och såg livet lämna min Mari. Hon var min fru sedan 10 år och livskamrat sedan 19. Det var så tydligt men samtidigt svårt att förstå. Hon hade varit medvetslös i kanske tre timmar och jag hade redan förstått att hennes röst var borta för alltid, att hennes ögon aldrig skulle öppnas. På några sekunder gled livet plötsligt ur henne, hon blev vit och andningen upphörde. Slutade finnas. Hon som varit så levande. Hon som bara var 38 år. Hon som älskade sina barn mer än allt annat. Det är så oerhört svårt att förstå. Aldrig mer. Aldrig mer någonting. Barnen hade från det ögonblicket ingen mamma. Sekunderna innan hade de en mamma, visserligen svårt sjuk, men de hade träffat henne dagen innan, och så plötsligt blev de utan. Utan mamma. Vad betyder det för någon som är 4 eller 8 år?
Hon hade varit sjuk i ungefär 14 månader. Större delen av tiden hade vi vetat att läget var mycket svårt, men ändå hoppats. Kanske inte riktigt trott, men verkligen hoppats. Jag har fått lära mig att tro och hopp är helt skilda begrepp. Den hårda vägen, genom ett stort antal läkarbesök och röntgenundersökningar, samt all tid som förflöt däremellan. Väntan, ångest, hopp och förtvivlan. När man inte riktigt tror så förbereder man sig. Åtminstone gjorde jag det. Försökte förstå vad det skulle innebära att bli ensam när det nu skulle ske. Inte bara ensam, utan samtidigt ensam förälder, sörjande och inte 39 år fyllda. Vad innebär det? Det är bland annat det jag tänker skriva om här i bloggen, tillsammans med en del andra reflektioner.
En reflektion är att det går. Jag och barnen andas. Vi skrattar mycket. Vi äter, går till jobbet, skolan och dagis. Livet går vidare. Inte samma liv, men ett annat. En god vän som också han drabbats av svår förlust i relativt unga år har sagt att livet aldrig blir detsamma, men att det inte behöver bli ett dåligt liv. Jag tror han har rätt och det ger mig mycket tröst att tänka så.
Det infogades ett kolon i vårt liv, en paus mitt i flödet. Kolon i dubbel bemärkelse, eftersom det var kolon(tjocktarm)cancer som tog Maris liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar