Det är inte lätt att vara ensam förälder till två döttrar på 5 och 9 år. Att dom sedan har en lillebror på 2 år med järnvilja gör det inte lättare. Samtidigt kan jag inte föreställa mig livet utan dem. De bär mig framåt. De gör att jag ständigt är trött, men också oftast väldigt stolt och glad. De får mig ofta att tänka: jag orkar inte. Efter en lång period av sjukdom och nu en lång period fylld av sorg och saknad är kroppen trött. Hjärnan är trött. Men jag är samtidigt så tacksam för att de finns. Idag finns inget som skrämmer mig mer än att något av barnen blir sjukt, eller ännu värre, dör. Det är den ultimata skräcken. Säkert är det så för alla föräldrar, men i mitt fall har fasan stegrats till en nivå som överträffar allt annat. Rationellt vet jag ju att risken är liten att något sådant skulle inträffa, men känslomässigt...det är en helt annan sak.
För två dagar sedan sade min femåriga dotter: Pappa, jag älskar dig och vill aldrig ha någon annan pappa. Och jag vill inte ha någon annan mamma. Och ingen annan mormor heller.
Vad säger man. Jag blev såklart väldigt glad, men den första tanken som kom och som ännu hänger kvar är att hon inte vill ha någon annan mamma trots att de inte ens fick ihop 5 hela år tillsammans. Det är kärlek! Jag har berättat det för hennes mormor som naturligtvis blev väldigt glad och väldigt ledsen på samma gång.
Idag tror jag att jag kommer att orka. Det kommer att gå, det finns en framtid även om den inte innehåller Mari. Nu är den min och barnens, och jag vet att Mari hade velat att vi levde vidare i våra nya roller trots tomhet och obegriplighet. Inte bara för att vi måste, utan för att vi vill.
1 kommentar:
Så fint skrivet!! Jag önskar er allt gott !!!! Kram!
Skicka en kommentar