En dröm

Inatt drömde jag om Mari för första gången på väldigt länge. Det har gått nästan 9 månader sedan jag förlorade henne, och jag har i princip inte drömt om henne på nätterna. Kanske 5 gånger totalt vilket är lite konstigt tycker jag själv. Istället finns hon i tankarna mycket under dagarna och jag tror att det jag numera upplever är en stor saknad snarare än sorg.


I drömmen, som var tydlig och klar, var hon svårt sjuk och hade några veckor eller månader kvar att leva. I drömmen tänkte jag att det var skönt att hon levde, jag kunde ge henne en kram, prata med henne, vi kunde vara tillsammans. Jag tänkte att det var viktigt att ta vara på dagarna eftersom jag visste att jag skulle bli ensam i en nära framtid. Märkligt. Jag minns tydligt att jag i drömmen inte var ledsen utan istället kände stor tacksamhet. Sen vaknade jag eller minns åtminstone inte mer.


På morgonen kände jag mig tom, som efter ett svek, som om någon hade lurat mig. Inte gentemot Mari, utan snarare att själva drömmen var falsk.


Undrar lite varför den här drömmen kom upp just i natt. Kanske en del i den undermedvetna bearbetningen. Börjar landa i jobbet igen efter tre veckor efter semestern och känner en stor tillfredställelse med att arbeta. Det kan ju vara att det undermedvetna trycker upp tankar och i detta fallet drömmar när man har styrkan att hantera dem.


Ofta kan jag idag uppleva en enorm styrka och drivkraft. Jag skall återkomma till detta ämne vid senare tillfälle. Känner mig på flera sätt osårbar när det gäller frågor som rör jobbet och har ingen som helst oro inför att förlora anställningen, misslyckas med något arbetsrelaterat eller liknande. Det är bara en krusning på ytan i jämförelse med att leva en lång tid med cancer, se Mari brytas ner, ta emot det ena beskedet värre än det andra, och till slut se henne somna in. Vi har levt i en storm och allt har numera mojnat, livet har blivit bleke. Inte så att det inte är värdefullt, tvärtom, att få leva känns väldigt priviligierat och viktigt och barnen är det viktigaste jag har. Men livet är också lugnt, tyst, tomt och det är lite som att leva i en paus. 


Visst rör sig vattnet, det slurpar till vid klipporna då och då, men det höjer och sänker sig stort och långsamt. Som vid bleke, i väntan på nya vindar.